Så här på dagen när det gått exakt tre decennier sedan Sveriges tidigare statsminister Olof Palme sköts på öppen gata i Stockholm finns det anledning att fundera över vad denne egentligen åstadkom i sin profession som politiker. Till skillnad från hur amerikanska politiker bedöms ställs inte svenska politiker till svars på samma sätt för vad de uträttat. Följaktligen eller på grund av detta finns ingen översättning till svenska från vad en "doer" är. Ska ett försök göras blir det väl görare, men det låter väldigt krystat och konstigt.
Palme som utrikespolitiker formades av det kalla kriget. Han var 18 år när det bröt ut och det var i praktiken avslutat när han avled. Gorbatjov hade kommit till makten i Sovjetunionen, vilket innebar det att det socialistiska experimentet i vår del av världen var kommet till vägs ände. Redan 1982 när Palme återkommit till makten i Sverige hade nya vindar börjat blåsa in över Sverige. En verklighet som han inte fann sig tillrätta i med en gång och som innebar att Palme vid tidpunkten för skotten på Sveavägen hade karriären bakom sig. Det ter sig utifrån denna utgångspunkt inte sannolikt att han skulle ha kunnat utmana Carl Bildt eller Bengt Westerberg om regeringsmakten i 1988 års val.
Det brukar sägas att de borgerliga regeringarna mellan 1976 och 1982 tvingades föra en socialistisk politik. Att de dåvarande mittenpartierna folkpartiet och centern som var de statsbärande under dessa år lurades in i denna genom Hagauppgörelserna 1974 och 1975 av Palme. I så fall faller ansvaret tungt på förre statsministern Thorbjörn Fälldin som inte var "tuff" nog att kräva Palmes avgång efter valet 1973 som han förlorade. Socialdemokraterna förlorade även de två påföljande valen. Det går att spekulera i hur Sverige hade sett ut idag om det hade varit borgerligt styre mellan 1973 och 1982. En mittenregering bestående av folkpartiet och centern hade till exempel kunnat styra bort landet från sådant som överbryggningspolitik och förstelnade arbetsmarknadsreformer som Sverige lider av än idag.
Om något konkret ska sägas om Palmes gärning så är det väl att han gjorde en stor insats för att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden. Baksidan av myntet är dock att reformen blev kostsam och att den offentliga sektorn viktes för kvinnor eller att dessa blev dess fångar, hur man väljer att se det. Förmodligen skedde allt för snabbt, vilket fick ödesdigra konsekvenser. Jag har läst de två tyngsta böckerna i ämnet om Palme, Henrik Berggrens hagiografi och Claes Arvidssons porträtt av en verklighetsfrämmande politiker. Den sammantagna slutsatsen av dessa måste bli att politikern Palme var bra mycket mer kontroversiell än det han faktiskt uträttade eller ställde till med. Enligt vad jag läste i en bok av Åke Ortmark för många år sedan ville inte partifolket ha Palme som ledare efter Tage Erlander utan ställde sig bakom sedermera talmannen Ingemund Bengtsson. Maktövergången borde ha tillgått på ett annat sätt än det gjorde 1969, med "Tages pojk", som kronprins. Det hade den socialdemokrati som idag håller på att rämna tjänat på.
