Igår kom beskedet att förre partiledaren för Vänsterpartiet kommunisterna C-H Hermansson gått bort. Jag måste erkänna att jag trodde att hans födelseår sammanföll med lanseringen av Lenins röda terror 1918, men det visade sig vara fel. C-H Hermansson är född revolutionsåret 1917, och därmed ett typexemplar på en riktig 1900-talsmänniska.
Jag har dock aldrig hört någon självkritik från Hermanssons sida efter socialismens död 1991 (E J Hobsbawn m fl) som gått att höra från många andra så kallade intellektuella socialister, marxister eller kommunister. Kanske är det därför jag inte kan se någon mening med att ge denne person någon större uppmärksamhet i någon positiv mening i dessa dagar.
I samband med Josef Stalins död 1953 yttrade Hermansson någonting i stil med att mänsklighetens störste välgörare gått ur tiden, med ytterligare ornament på fraserna. Vid tillfället var alltså C-H Hermansson 36 år fyllda, alltså ingen oanande slyngel. Senare ska visst dessa ord ha tagits tillbaka, okänt när, varför och hur. Bekännelser under galgen har brukat vara mönstret när bekännande kommunister velat ha absolution för sina tidigare synder, och sannolikt var väl detta fallet också här.
Det finns ingen anledning att ägna särskilt mycket tid åt att studera eller analysera kommunistiska partier annat än som politiska sekter. På det hela taget bygger det marxistiska teoribygget på en felaktig modell av samhället. Det mesta av begreppsvärlden inom det utgör förresten exempel på stölder av liberala författares idéer och studier, i synnerhet på det ekonomiska området. Det är god litteratur måhända men usel vetenskap.
Ska kommunistiska partier (sekter) överhuvudtaget studeras så är det snarare varför de uppstår. Där mindervärdeskomplex frodas brukar jordmånen för kommunistiska idéer vara god. De som på ett eller annat sätt haft svårt att komma tillrätta med sin auktoritetstro är andra möjliga kandidater för att falla till föga för kommunismens frälsarläror. Rader av författare, skådespelare och annat kulturfolk samt inte minst professorer i lågstatusämnen vid större universitet, är bara ytterligare några exempel på de som inte förmått ta in att det också finns någonting som heter eget ansvar för att man hamnar där man hamnar i livet.
Socialismens död utropades alltså 1991. Men dess sporer lever ännu och aktiveras i namn av andra företeelser som identitetspolitik och vinstförbud. Det finns all anledning att vara vaksam mot detta och inte tro att vänsterns stora projekt avslutades med 1900-talet.
