Förre finansministern Anders Borg uttalar sig i Dagens Industri om hushållens skuldsättningsnivåer och hur dessa vid ett ras för bopriserna sannolikt drar med sig hela ekonomin i fallet.
Under Anders Borgs tid som finansminister var de goda statsfinanserna (relativt resten av EU) och hushållens skuldsättning kommunicerande kärl. Enkelt uttryckt: svenskarna lånade under Allianseran på sig under det att statsskulden hölls på en mycket acceptabel nivå. Allt för att säkra Anders Borgs egen karriär efter politiken.
Mot slutet av Alliansregeringens styre började dock budgetunderskottet att skena. Men inte för att exportindustrin började gå märkbart sämre eller att alla dessa människor som gör en storartad insats för att den svenska ekonomin tillhör de mera lyckade exemplen, utan för att många års okontrollerad, oreglerad och oansvarig asylinvandring började få genomslag i nationalräkenskaperna.
Reformer som RUT, sänkt restaurangmoms och jobbskatteavdrag fick definitivt en större del av befolkningen i arbete och gav ökade skatteinkomster åt staten och det offentliga. Men när det visade sig att det yttersta syftet med stegvis avtrappning av skatten på låga inkomster i första hand förutsatte en motsvarande import av arbetskraft som var villig eller kompetent att utföra så kallade enkla jobb till ännu lägre inkomster, ja då föll Borgs idé med att minska arbetslösheten genom ökat arbetskraftsutbud. Det finns nämligen en gräns för vad som kan betecknas som arbete.
Utanför affärer runt om i landet sitter tiggare som representanter för en yttersta konsekvensen av den rådande arbetslinjen. Bettleriet upphöjt till produktivt arbete, vem hade trott att dylikt skulle inträffa i ett land som frambringat nationalekonomer som Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin och Eli Hecksher?
Jag har på gång ett recept för vad som skulle kunna få svenska ekonomin att återgå i mera ansvarsfull, produktiv och långsiktig rörelse framåt. Denna gång nöjer jag mig emellertid att konstatera att någon som ställer till det och sedan dyker upp med råd för att reparera de egna misstagen inte kan tas för annat än en riktigt farlig figur (inte filur). Förre statsministern Göran Persson har ägnat sig åt denna form av självförnekeri och gör det fortfarande i sin nuvarande funktion som konsult. Exemplen visar tydligare än någonting annat att politik är ett förtroendeuppdrag som fås av väljarna. När detta är avslutat så ska ex-politikern inte dyka upp mer i politiska sammanhang som någon som står bakom draperiet och agerar i det fördolda.
