Igår kom ett diskussionsunderlag som rör Sveriges framtida regionindelning. Eftersom jag intresserat mig för ämnet tidigare lämnas härmed några synpunkter bland många andra. Så mycket nytt kom inte fram heller denna gång, och på traditionellt vis när sossar håller i spakarna som handlar det mera om en testballong som skickas ut. Så kallade samtalskretsar ska bildas för att prata igenom förslagen. Tillvägagångssättet känns med andra ord alltför väl bekant.
Länen ska minskas i antal enligt underlaget, vilket väl är positivt eftersom den gamla indelningen byggde på hästars möjlighet att befordra post. Men att ta sjukhusens upptagningsområden till utgångspunkt för hur indelningen ska utföras är inget annat än en befängd idé, något som Chris Heister och Peter Egardt var snabba att peka på. Debattörerna uppmärksammar också att Indelningskommittén inte ska föreslå några uppgiftsändringar för landstingen eller länsstyrelserna.
Därmed faller hela projektet på eget grepp. Att landstingen skulle kunna överta det som en del kommunala samverkansorgan i länen ägnat sig åt, dvs. kultur, transporter och regional utveckling, och lämna över den högspecialiserade vården till staten/länsstyrelsen och möjligen primärvården till kommunerna, är den inte särskilt komplicerade fråga som inte får komma upp på dagordningen. Ej heller hur det skulle kunna gå att åstadkomma legitimitet för folkvalda i ytterligare förstorade regioner när den knappast kan bli sämre än den är idag för dagens landstingspolitiker. För att inte tala om alla icke-vårdutbildade tjänstemän inom landstingen som går omkring dagarna i ända och tror att de är läkare och har inflytande över resursfördelningen inom hälso- och sjukvården.
Heister och Egardt slår ett slag för en regionindelningar efter var man arbetar, något som tyder på ett visst ointresse för frågan mera ur ett helhetsperspektiv. Detta sammantaget med det senaste sosseförslaget lägger grund för konstaterandet att regionfrågan sköts med inkompetens och ointresse i förening. Idag driver två av riksdagspartierna på för "förstatligande av vården". Inget av dessa får dock komma till tals särskilt ofta i debatten. Det är svårt att veta vad som ska till för att de övriga partiernas ska "väckas", men en modell vore kanske att skicka Indelningskommitténs ledamöter på studieresa till de övriga nordiska länderna som redan är färdiga med sina regionreformer, eller i varje fall vårdar diskussionen om dem.
