För tillfället verkar ordningen återställd i Miljöpartiet, om det var vad som eftersträvades. Ett av rören fick gå som vice statsminister och miljöminister efter att bostadsministern tidigare fått lämna sitt uppdrag. Frågan är om de som drog igång drevet nöjer sig med detta.
Åsa Romson fick nämligen den mäktigaste av lobbygrupp (på den internationellt-globala nivån) emot sig när hon först jämförde kapsejsade båtar på Medelhavet med flyktingar med nationalsocialismens illdåd. När hon sedan råkade säga (även förmodligen detta av obetänksamhet) att Auschwitz ligger i Tyskland, så var hennes öde beseglat. Tillsammans med Mehmet Kaplans jämförelse mellan Israels behandling av palestinier och hur tyskarna behandlade judar på 1930- och 40-talet, syntes den miljöpartistiska ideologin färdig för tippen.
En hel del representanter för politisk islam tycks ha fått fotfäste i partiet, vilket inte alls uppskattas på en del håll. De politiker i partiet som gjort påstådda snedtramp på området andra världskrigshistoria eller satsat på fel häst i Palestinakonflikten hudflängs i debatten. Senast läste jag om någon historiefadäs nye bostadsministern Peter Eriksson påstås ha gjort sig skyldig till.
Förintelseideologin skär genom alla riksdagspartier, utom kanske just Miljöpartiet. Det är tråkigt att det inte finns mer utrymme för öppen debatt i ett ämne som mera verkar tillverkat för underhållningsindustrins syfte än de som vill veta mer om historia.
