Det har varit ordentligt besvärligt för den som velat försvara Riksrevisionens oberoende efter Dagens Nyheters avslöjanden om förhållanden på myndigheten. Det som nog många trodde var den sista bastionen för en offentlig inrättning som kan granska andra myndigheter utan beskyllningar för att göra partiska ställningstaganden inrättar sig nu istället bland myndigheter med olika grad av politisering.
För egen del är jag inte förvånad över uppgifterna som kommit fram. Rekryteringen av personalen till Riksrevisionen har från allra första början karaktäriserats av att man velat ha pålitligt folk som gör sitt jobb. Inget utrymme för bråkstakar som Inga-Britt Ahlenius alltså. På den högre nivån har detta manifesterat sig i att riksrevisorerna hämtats från Regeringskansliet, alltså därifrån chefgranskarna har sina forna arbetskamrater och kan tänkas ha kvar lojaliteter mot, vilket inte är bra om denna del av staten ska granskas. Det här var också något organisationsforskaren Louise Bringselius påpekade när hon påbörjade ett forskningsprojekt om myndigheten för ett par år sedan.
Generellt brukar sägas att Sverige hamnar i topp i rankningar som mäter transparens och frånvaro av korruption. Men då rör det sig oftast om undersökningar som uppskattat hur det statliga oberoendet upplevts av berörda, inte hur det faktiskt är. Sanningen är den att Sverige fortfarande är ett land där före detta politisk karriär är ett icke oväsentligt inslag i ämbetsmannakårens sammansättning.
