måndag, mars 21, 2016

När byn möter världen

Det har varit litteraturfestival i Umeå i veckan. Av namnet att döma på den av det väldigt lokala slaget, av i inramningen av den att döma av det väldigt monumentala slaget. Mycket bemärkta författare med såväl svensk som internationell bakgrund har gästat tillställningen. Bland sponsorerna märks inte bara de vanliga lokala och regionala offentliga bidragsgivarna i sådana här sammanhang, utan ärevördiga inrättningar som Svenska Akademien och Goetheinstinstitut bland andra.

Men så var det det här med att kasta ut högkulturen i skogen några dagar. Gagnar det kulturlivet på orten? Inte om man ska gå efter effekter satsningarna borde kunna avkasta i form av nya författargenombrott i Västerbotten. Utöver de tre stora Lidman-Engquist-Lindgren (som för övrigt skrivit om landet utanför Umeå innan det fanns något universitet i regionen) är det sparsmakat med nya kulturpersonligheter av rang från staden. Umeborna må i egna ögon uppleva sig som första klassens kulturbefrämjare, men ifråga om att berika resten av världen och landet med egna originella insatser på området finns mycket i övrigt att önska.

Göran Häggs legendariska 70-talsskildring av tillvaron som forskare vid Språkinstitutionen på universitetet har satt ribban för debatten för vad en ort i periferin har att tillföra mänsklighetens förbättrande. Kanske är det därför det ännu i denna dag går att höra mindervärdeskomplexet uttryckas av invånare med anknytning till Umeå om att "ta det till en högre nivå" eller "ett steg längre" i diverse olika relaterade spörsmål. Som handlade det om att ställa sig över andra för att höras eller märkas.

En kyrka eller katedral med ett högt torn får inte per automatik fler själar att sörja för. Ett universitet "som har allt" att erbjuda i studieväg levererar inte nödvändigtvis något bidrag till forskningen. Ej heller är kultur något som går att bygga fram. Snarare är det något som måste byggas på.