torsdag, december 29, 2016

Strindberg mer nödvändig än någonsin idag

Sedan en tid är mitt läsande av DN av det mer sparsamma slaget. Särskilt ifråga om de politiska analyserna där en liten klick som verkar över nationsgränser kapslat in den toleranta och upplysta tradition som tidningen säger sig stå för i någonting som kan liknas vid en svensk bygemenskap grundad på intellektuell inavel.

Jag har tidigare skrivit om Miljöpartiets kris och vad denna grundade sig på. Hur lättkränkthet kan urarta till att vilja störta regeringar, utradera nationer, ja till och med starta världskrig. Det här började förmodligen för några år sedan när DN:s skribent Nathan Shachar inledde sommaren med att begå karaktärsmord på Strindberg på grund av dennes påstådda antisemitism. Sedan dess är tidigare DN-journalisten Strindberg exkommunicerad från tidningens redaktionella material.

Om antisemitism är en företeelse som ska studeras måste den sättas in i sitt sammanhang. Strindbergs antisemitism var av närmast löjligt slag i förhållande till andra samtida internationella motsvarigheter. Ungefär som Sverigedemokraternas populistiska och främlingsskeptiska ideologi är minst saft lindrig i jämförelse med deras så kallade systerpartier i Europa.

Istället för att märka ord och rensa ut opassande från språket i texter från förr borde byggas vidare på det i materialet som kan sägas vara i en upplyst tradition. Annars blir det som när Nathan Shachar kastar ut det med badvattnet. Strindberg är även en måltavla för feminister, "kvinnohatare" som han kallas. Sanningen är att Strindberg var en mycket radikal jämställdist för sin tid. Den som säger något annat har inte sett hans äktenskapsdramer. Strindberg motsatte sig heller inte att kvinnor började ta för sig i politiken och på det ekonomiska området på 1880-talet men menade att dessa därmed också fick vara beredda på att axla det ansvar som var ålagda de män de skulle ersätta.

Slutligen var måltavlan för Strindbergs feministkritik blåstrumpan eller kulturkvinnan (rödstrumpan var inte uppfunnen vid denna tid), som hade starka män bakom sig. Förmodligen är det på detta de feministiska Strindbergshatarna hänger upp sig på. Alltså att de inte har något eget att komma med.