Det kan tyckas underligt eller märkligt, men det var inte förrän alldeles nyligen jag tog mig igenom en deckare - eller kriminalroman som det också heter - av Liza Marklund. Många andra författare i genren har jag läst men just inte av pitebördiga Liza förrän nu. Det finns riktigt duktiga författare i deckarfacket, en del kanske som valt de kommersiella framgångarnas väg före "seriositet". Kerstin Ekman började dock som deckarförfattare för att med tiden övergå till att skriva om kritikerhyllade ämnen.
Liza Marklunds böcker innehåller som de flesta andra svenska deckarförfattares sedan Sjöwall & Wahlöös tid en del samhällskritik. I den bok från 2014 som jag härmed kortrecenserar är föremålet för kritiken bloggarna. Dessa kallar Marklund små människor som den etablerade journalistik hon själv företräder försöker "hjälpa" eller ge röst åt. Som om rätten att uttrycka sig offentligt tillkommer endast särskilt utsedda och överordnade åsiktsförmedlare. Inte en tanke åt att bloggarverksamhet är något av en bred folkrörelse med deltagare från hela samhällets skikt, yrkesgrenar och identiteter representerade, med nyanlända och äldre mindre frekvent förekommande.
Nej vad Liza Marklunds sätt att se på rätten att uttrycka sig står för är inget annat än en väldigt auktoritär människosyn. Det är inte utan att man kommer att tänka på om hon i själva verket har ganska mycket i sig av den morsa hon hällt galla över genom åren. Den mamma som påstås har bromsat och motarbetat henne i karriären. Bruksmiljön i Piteå som inneburit att bli vid sin läst kan förstås också ha inverkat på ett dylikt sätt att skriva trots att hemmavistelserna enligt uppgift från författaren själv är fåtaliga numera. Det hade i alla fall gått att vänta sig mer i form av personlig utveckling från en så uppburen skribent.
