Det är svårt att direkt avgöra anledningen till att det idag hållits konferens i Luleå med tema på frihandelsavtalet mellan EU och USA. Om det mera handlar om en kick-off inför hösten för den politisk-ekonomiska nomenklaturan i "Swedish Lapland", som det berörda området kallas i inbjudan till eventet. Eller om det är ett tecken i tiden att dylika ämnen som frihandelsavtal är något som diskuteras över huvudet på medborgarna, en företeelse som motarbetar eller försvårar insyn på samma sätt som mandarinväldet i EU-kommissionen.
Projektet har sedan tidigare fått åtnjuta svidande kritik genom en bestämmelse i avtalet, ISDS-klausulen, som handlar om tvister mellan stater och företag. Det är främst från vänsterhåll denna kritik avhörts, men antagligen skulle också Sverigedemokraterna skriva under på en hel del av invändningarna mot sådant som att företag ska kunna stämma stater som vill implementera sin politik.
Nyligen har en bok kommit om Sveriges politiska elit, i vilken åsikten framförs att eliternas intressen flyter samman. Allt är utbytbart: program, identitet, ideologi, principer. Politiken biter sig själv i svansen, blir alltmer beroende av konsulter, tankesmedjor m fl. En utveckling som för övrigt precis som i andra länder pågått länge också här men som författaren Bengt Ericson menar svenskarna förnekar. Man kan inte annat än hålla med.
Klart står att valet att eventort för mötet rörande TTIP-avtalet på något vis har att göra med den agenda Stockholms Handelskammare driver. Som en filial till denna finns en Norrbottens handelskammare (notera ej Svensk-lappländska) som står som arrangör för tillställningen som trots sin internationella inramning inbegriper mest lokalt folk och några representanter för riks-nivån. Jag har för drygt ett år sedan skrivit vad allt detta handlar om och vad juridiken har att vinna på att stater och företag börjar tvista med varandra. På Stockholms handelskammares hemsida erbjuds en räcka med lösningar för problem som kan uppstå i samband med handel med utlandet. Det är också denna med dess själviska VD som har mest att tjäna på ett TTIP-avtal i den nuvarande utformningen.
Dessbättre är medvetenheten i ökande ifråga om detta kontrakt. När det tröskats några gånger över Atlanten har det förmodligen kommit ut något positivt av det så att det också kan fungera i praktiken utan nödvändig hjälp från konsulter ute på yttersta högerkanten. Det borde gå att remissbehandla dylika förslag på ett bättre sätt än som skett i det här fallet och på det viset skapa någon form av folklig förankring för det färdiga beslutet. Kommissionen kan kanske blicka mot det svenska systemet.
