I partiledardebatten som i skrivande stund pågår är det svårt att urskilja vem som egentligen axlar statsministeransvaret i Sverige. Den sittande regeringen med dess ordförande Löfvén gör det knappast eftersom socialdemokratin lagt sig till med strategin att opponera mot den politik de inte vill bedriva. Mycket mer än så blir det inte av den forna stormakten inom svensk politik: inte säger det mesta. Budgeten som röstades igenom är borgerlig. Man ger sig på denna som alibi i utevaro av egna idéer. Det blir mest en massa prat.
Snarare ser det ut som om Anna Kinberg Batra iklätt sig statsministerkostymen. Nog finns det väl en tanke med detta konsultmoderater som agerar i bakgrunden. För varje dag som går med det rådande läget plockas S-partiet ned bit för bit. För inte kan väl en hel regering prata sig fram till nästa budgetomröstning!? Om Kinberg Batra har någon utmanare så är det väl Jimmie Åkesson, som gått i den förmodligen bästa skola en blivande toppolitiker kan få: kommunpolitiken.
Den lokala politiken med sin historia av röda patriarker och "starka män" är annars mest en källa till spektakel och drift med dess aktörer. I Luleå är det tänkt att före SSU-ordföranden Niklas Nordström ska fasas in som ledande pamp på jobbet som kommunalråd med fortfarande sittande råd Yvonne Stålnacke som ledsagare. Jag är inte så säker på att de kommer att bli så, vilket jag redogjort för tidigare.
Nordström har hamnat i blåsväder (även om inte så många ur valboskapen som utgör hans stödtrupper verkar bry sig) sedan han tagit kontakt med opponenter mot kommunledningens avsikt att sälja ut delar av hyresbeståndet ur det kommunala bostadsbolaget.. Det är som en brukspatron agerat, "kom till mig så löser vi det hela" har tanken gått. Men ska en ort hänga fast vid brukstraditioner så blir dess ledare också därefter. Arbetsmarknaden i Luleå domineras (fortfarande) av fyra stora aktörer: SSAB, kommunen, universitetet och flygflottiljen. Medelstora företag är frånvarande eller ointressanta.
Bakom allt spökar förstås Luleås egen Stalin vars personliga monument över sig själv, nya stadsdelen Kronan, ska förverkligas till varje pris, kosta vad det kosta vill. Men försäljningen och intresset för lägenheterna och husen går tungt och är ljumt. Skälet är förmodligen att importen av människor från inlandet som varit kärnan i Karl Petersens expansionspolitik inte förslår nog att utveckla kommunen i enlighet med uppsatta mål. Och då hjälper det inte att sälja av tillgångar för att betala det hela även om beslutet är principiellt rätt utformat i detta fall.
