I veckan, lagom till midsommar, kom föga intressant statistik framtagen av Medlingsinstitutet som påvisar skillnader i lön mellan män och kvinnor. Viktad efter bransch är den totala skillnaden närmast försumbar mellan könen, ca. fem procent. Över hela fältet utan hänsyn till sektor, yrke eller utbildning är skillnaden omkring tretton procent.
Det är den sistnämnda siffran de mest rabiata jämställdhetsivrarna eller feministerna hakar upp sig på. Med den förändringstakt som råder ifråga om utjämning av lön könen emellan är inte jämställdhet uppnådd på området förrän om 60 år. Frågan om det är ens ett önskvärt mål att uppnå.
Vad statistiken heller inte säger något om är hur skillnaderna slår med hänsyn taget till inkomst överhuvudtaget, med vilket menas inräknat olika former av stöd, bidrag, pension m m. Det är ett känt faktum att männen dominerar i toppen av samhällspyramiden, men också att de gör det i stort antal på samhällets botten. Sådana kalla fakta verkar inte intressera genuspedagogiken.
För att nå bakom de ständigt återkommande statistiklögnerna krävs numera mindre forskningsinsatser. Det som lanseras som otvetydig sanning på morgonen blir alltoftare till smulor när den manglats av den kritiska samhällsanalysen fram på eftermiddagen. I grunden är detta en positiv utveckling då den skapar vakna medborgare. Vad som är negativt är att misstänksamheten mot det offentliga ökar och tilliten minskar.
