Det råder för närvarande något som kan liknas vid ett herrelöst tillstånd i svensk politik. Med en regering som knappast regerar och en självutnämnd opposition som inte opponerar blir det så.
Ett av huvudskälen till detta är att det råder strikt disciplin inom de båda största partierna. Sossarnas interna bråkstake Daniel Suhonen har inte hörts av på en längre tid nu. Inom moderaterna är politik en bransch inom vilket det jobbas i syfte att uppfylla de uppställda målen ledningen ställt upp.
Det har dock inte alltid varit så. På de gamla moderaternas tid fanns flera färgstarka outsiders som satte färg på den interna partidebatten. Starkast lysande stjärnan på området var Arvidsjaurspojken Thomas Idergard, som bland annat vågade ta bladet munnen i samband med moderaternas valdebacle 1998. För det blev han uppläxad men knappast avfärdad av partiledningen.
Idergard sägs idag ha lämnat politiken och gått in i en klosterliknande tillvaro. Han har blivit en sökare helt enkelt. Men frågan är om Idergard inte är just den sortens person svensk politik behöver just nu när hela rörelsen står och stampar på samma ställe. Klosterlivet kan säkert ha den positiva effekten på Thomas att han lämnar ungdomsårens slyngelfasoner bakom sig. Med den nya erfarenheten i bagaget kan han ge en injektion till sitt parti som sannerligen är av nöden nu. Så kom tillbaka snart till politiken Thomas Idergard.
