Hösten efter valet 2010 ventilerade jag en del synpunkter på den dåvarande regeringens regionala sammansättning, och kunde då konstatera att denna hade en tydlig Stockholmsprägel.
Detsamma kan man inte säga om den nuvarande regeringen, vars betoning på statsråd med norrländsk anknytning sticker ut på ett markant sätt. Utrikesministern kommer från Lycksele, statsministern är ångermanlänning, landsbygdsministern är hemmahörande i Haparanda. Sen har vi en "framtidsminister" med jämtländskt påbrå. Det finns någon till norrlänning i regeringen också som befäster det faktum att laget allt annat kan anklagas än för Stockholmscentrism.
Frågan är om detta är önskvärt? Kompetens eller rättvisa, ett val som måste göras? Jag tycker kvalitén på statsråden från den nordliga landsdelen måste diskuteras mer ingående. Jag går inte närmare in på person, men den som vill borde ändå jämföra Thorbjörn Fälldin med Stefan Löfvén, som arbetade hårt på att komma över sin bortkommenhet medelst att läsa in sig ordentligt i ämnena. Följaktligen har Fälldin skrivit in sig i historieböckerna som den mest kunnige statsministern i sakfrågor i modern tid. Kanske något att tänka på för alla dessa maktens tjänare som dagligen matas med strategier av PR-konsulter och egna medarbetare.
