Något som debatterats och dissekerats under många år är socialdemokratins förfall i Sverige. Vänstern som idésystem är på det hela taget vingklippt efter sovjetsystemets kollaps och ett samhälle utvecklat mera mot tjänsteproduktion än industriproduktion. Individuella livsstilar som vuxit fram passar helt inte de mallar vänstern har att erbjuda utom möjligen en del alternativa livssätt, som handlar mera om att ställa sig vid sidan av. Socialismen duger fortfarande som samhällsanalytisk metod men knappast som program för politisk förändring.
Hur står det då till på andra kanten, närmare bestämt inom den svenska högern? Ja egentligen knappast mycket bättre. Sedan Fredrik Reinfeldt ideologiskt förskjutit sitt parti åt vänster, är detta idag mera att betrakta som ett mittenparti än ett på högerkanten. I synen på staten intas denna position snarare av centern och folkpartiet. Om det är att vara höger om man är konservativ är Sverigedemokraterna det självklara högerpartiet. Ändå är SD inte att likna vid de gamla moderaterna.
Kanske finns här förklaringen till bristen på konstruktiv idédebatt inom den svenska högern. De svenska högerdebattörerna vill för allt i världen inte förknippas med Sverigedemokraternas program. Tydligast kommer detta till uttryck på ledarsidan i Allianspartiernas husorgan Svenska Dagbladet. Undantaget Thomas Gür och kanske Per Gudmundsson är skribenterna där i huvudsak så nödiga och tillbakahållna inför orden invandring och reglering tillsammans att de nästan spricker. Rädslan för att få sparken är naturligtvis orsaken till detta förhållande. Som något av en undervegetation inom svenskhögern finns en reträttpost för de med andra synpunkter än den gängse officiella synen på invandringspolitiken, ett magasin Neo. Men dessvärre lider även detta organ av samma skräck för tappade kunder som den övriga högern i landet.
Det har spekulerats över varför inte de nya moderaterna har någon Daniel Suhonen, en buse som vågar och kan utmana rådande värderingar i partiet. Förklaringen kan delvis vara att det inte ligger i högerns natur att bråka och storma alltför mycket, i alla fall inte utåt. Någon motsvarighet till skrikvänstern finns inte på andra kanten, snarare talas det där för "den tysta majoriteten". Ändå är fråga om inte någon riktig bråkstake är precis vad den svenska högern behöver just nu. Till att börja med skulle ju de nya moderaterna ta itu med interndemokratin i partiet istället för ägna sig åt grabbrekryteringar. Om moderaternas fortsatta strategi är att kapa åt sig väljare från vänster är sannolikheten stor att den lyckade sagan om nymoderaterna slutar i en partisprängning.
