Egentligen hade jag tänkt skriva om husvagnarna som för någon månad sedan fanns uppställda på campingen i Karlsvik utanför Luleå. Emellertid var de borta när jag cyklade förbi i förra veckan, varför man kan anta inga planer längre hyses på att inrymma tiggare i dessa när vinterkylan sätter in.
Annars är det ju lätt att förundras hur någon händelsevis tänker ifråga om en folkgrupp som levt en så att säga ambulerande tillvaro under väldigt lång tid, och inte förrän sent i den folkhemska historien fick tillgång till drägliga bostadsförhållanden. Om nu tanken alls var ett husvagnsboende för tiggarna. Vagnarna kanske förresten bara flyttats någon annanstans, något som i så fall gått mig förbi.
Jag har tidigare skrivit om det märkliga monument som rests till minne av sovjetiska soldater som passerade Luleå efter kriget i just Karlsvik. Och det konstiga att utländsk trupp under andra världskriget som vi väl under större delen av detta inte stödde särskilt aktivt hyllas på detta vis. Har något liknande förekommit i Finland (vår östliga försvarsmur)? Inte särskilt troligt.
Brist på och utanförskap till övriga länders våldsamma 1900-talshistoria får nog skrivas på förklaringens konto ifråga om detta "krigsmonument". Finns inga intressanta berättelser som i andra nordiska länder om kriget så får man konstruera dem här. Men varför lyfta fram exempel som har att göra med stater vi inte haft särskilt goda relationer med genom åren? Tankar som är aktuella i dagar som dessa när Sverige tycks verka öppet för hela världen att ta sig hit. Är det för trist att leva i Sverige när politiken inriktas på dylikt?
