Eftersom jag inte varit någon vidare fotograf under julhelgens kulturupplevelser bjuder jag endast på lite relaterad text till dessa denna gång. Händels Messias framfördes i Nederluleås medeltidskyrka helgen före jul, något som många hade uppmärksammat och gjorde att helgedomen var smockfull vid tillfället. Alla som ville fick dock sittplats även om det kanske inte gick att se vad som försiggick längst fram. Det är väl ingen större bedrift att racka ned på sådana här arrangemang på mindre orter. Därför har jag inget dåligt att säga om vare sig Nederluleå kyrkokör eller tillställningens sopran och alt med förbehållet att den förstnämnda borde ha fått mer utrymme på den sistnämndas bekostnad. Basen sjöng emellertid falskt på ett sätt som skar sig ordentligt mot en insats som helhet av utövarna som de kan vara fullt nöjda med.
Ett annat event jag besökte var "juljazz" i Luleå Baptistförsamlings gamla tempel Ebeneser under annandagen. Värd var Föreningen Lördagsjazz i Luleå, denna gång med utvandrade lulesonen Per Ödberg som primus motor. Inte för att jag har bevistat särskilt många evenemang inom genren i stan, men varje försök att åstadkomma en jazzkultur i staden måste uppmuntras. Tyvärr måste jag konstatera att intresset som många gånger förr fortfarande är minst sagt ljumt bland den yngre generationen för dylika föreställningar. En femtioåring är ung i sammanhanget. Om musikernas insats som helhet är inget att säga utifrån förutsättningarna - enskilda prestationer kan till och med framhållas - men alltefter det kvällen led urartade det hela till amatörernas afton. Före jag lämnade lokalen strax efter 23-tiden hade ett verkligt udda poesistycke hunnit framföras och dessutom en dragspelssång på något som skulle föreställa finska.
Kvällens verkligt kuriösa uppträdande stod förra kommunalrådet Karl Petersen för. När inga musiker fanns att tillgå längre för jamsession äntrade artisten scenen som inte kunnat lämna rampljuset för att ställa sig och skryta över sin stora kulturgärning i livet. Hade inte Petersen funnits hade inte det Östberlinskt inspirerade kulturhuset funnits var budskapet från denne variant på Stalin i mera mjuk tappning. Som avslutning spelade KP upp Cornelis Vreeswijks "Balladen om flykten" för åhörarna. Av detta sistnämnda går inte annat än dra slutsatsen att han inte - trots allt - kan vara särskilt stolt över det han åstadkommit. Eller helt enkelt bara tagit för mycket och slutat som en pajas.
