I trakterna av vad som måste kallas en seriös kandidat till landets vackraste plats genomförde jag sistlidna helg terräng-DM i löpning. Arrangemanget är numera ett mer eller mindre ett avsomnat koncept, något som slängs efter den klubb eller förening som händelsevis vill ta sig an det. En kombination av eget önsketänk om kortare bana och högt utvecklad amatörmässighet av eventets utformning gjorde att jag sprang fel och omkring 500 meter för långt. Morjärvs SK får skärpa sig om de ska få mig att tävla hos dem någon mer gång.
Den tid då det gick att arrangera tävlingar på byanivå verkar annars höra historien till. Det finns knappast någon anledning att begråta utvecklingen. Eller? Lämnar folk glesbygden och de som finns kvar där heller knappast varit utanför byn, ja då håller heller inte arrangemangen ihop. Det finns otaliga exempel på detta. Frågan blir till slut om det går att driva några verksamheter överhuvudtaget på landsorten.
I Morjärvs centrum finns som en konsekvens av före detta MP-språkröret Peter Erikssons styre i Kalix ett byakontor (han bor själv i närheten). På ett mer tättbefolkat ställe skulle det ha hetat kommundelskontor. Som det verkade när jag var in där liknade stället mer en övergiven fritidsgård. Coop-butiken i samma byggnad var desto mer besökt och hade enligt kooperationens vana ordning på varorna. Alltid något.
