Idag firas segern i det stora fosterländska kriget i Ryssland. Freden firades igår i resten av världen. Särskilt mycket uppskattning verkar dock inte Vladimir Putin få för sina militärparader på det som benämns Röda torget. Inbjudna besökare har uteblivit från firandet.
Det är alltså ett isolerat land som uppmärksammar sig självt idag. Om man borträknar Norrbotten vill säga. Jag brukar lite skämtsamt benämna denna region en västrysk exklav då den har gräns mot Norrlands Rio Grande Skellefteälven, har en liten säregen familjestruktur på många håll, den ryska taigan sträcker sig in i regionen, och, inte minst, tidigt i historien snarare löd under ryskt-novgorodiskt styre än under svenskt. Någon har menat att det medeltida Särkilax kapell utanför Övertorneå var en utlöpare av den rysk-ortodoxa kyrkans omfång. Och otroligt är väl inte det eftersom karelska inbyggare redan på 1000-talet invandrat till Tornedalen och kan ha tagit med sig sitt religionsutövande dit.
Om denna bakgrund kan ge en förklaring till att en sten igår avtäcktes i Karlsvik utanför Luleå för att minnas de sovjetiska soldater som fördes genom samhället från tysk fångenskap på väg hem efter krigsslutet är kanske att dra det hela för långt. Frågan måste ändå ställas: varför deltar man på svensk mark i firandet av den rysk-sovjetiska segern när det inte görs på andra håll?(evenemanget följs upp med en "manifestation" i Luleå ikväll). Fick jag bestämma skulle ett monument uppföras över de så kallade Kirunasvenskarna vars öde säger mer om de svensk-sovjetiska relationerna under andra världskriget än någon enstaka händelse som råkade utspela sig här.
