Slutet av juli är tid för hjortronplockning. Jag hamnade i detta ärende i år vid Djuptjärnen, belägen på Rutviks byamark. Djuptjärnen är också där Notfjärdsbäcken rinner upp efter sin färd ut mot havet i Granöfjärden. På vägen dit passerar bäcken Svallmyran som Bensbyns bönder förr använde som myräng, och Notfjärden som är en uppgrundad havsvik på vilka vars båda sidor åkerodling förekommit.
Notfjärdsbäckens avrinningsområde är inget som kan matcha exempelvis fjällvärldens storslagenhet och mängd av jokkar, bäckar, berg och sjöar. Men likväl är det också värt ett besök och är till skillnad från inlandets turistmagneter veritabel kulturmark. Här har människor i århundraden pressat ut av jorden de knappa resurser som funnits att tillgå, inte alltid på ett sätt kunnat föda alla, men oftast så att lön för mödan givits av det råa slitet.
Kulturlandskapet i den norrbottniska kustbygden borde värderas bättre än som sker. Det finns en gräns för hur mycket det går att ta ut av konstruerade företeelser som is- och trädhotell på ställen där stoltheten för den egna bakgrunden är mindre utvecklad. Där folk bor är sannolikheten också större att utomstående känner sig välkomna och kan ta med sig något hem i form av intryck.
