Idag börjar så smått det uppskruvade tonläget efter beslutet om nedläggning av AstraZenecas forskningsenhet i Södertälje att lägga sig. Och igår redogjorde Karin Bojs på DN:s vetenskapsredaktion för en del kalla fakta i sammanhanget. Södertäljeanläggningen har inte "levererat" på många år.
Själv reagerade jag mest på talet om att skydda forskande verksamheter med att ställa dessa i relation till diverse industriella dito där regeringen sätter stopp för liknande åtgärder utan förskoning. Det anses inte prioriterat eller konstruktivt att stödja och hjälpa ens näringar som under den senaste hundra åren varit med och bidragit till det svenska välståndet.
Under Lars Leijonborgs tid som högskole- och forskningsminister lades en proposition där strategiska forskningsområden pekades ut som särskilt önskvärda att satsa på. Något av denna politiska invasion i vetenskapssamhället ligger nog bakom att samme man nu anställts som stödsamordnare av regeringen i syfte att "säkerställa att Sverige kan bibehålla kompetensen inon medicinsk forskning".
Det är något med just Folkpartiet att på detta sätt haka upp sig på frågor i närmast religiöst nit. Och inte bara ifråga om kunskap och forskning, utan också i kärnkraftsfrågan. Forskning i all ära, men vad kommer ut för väsentligt av den egentligen? Att grundforskning och tillämpad forskning är förutsättningar för varandra är det få som ifrågasätter. Ändå: går det i annat än i nyttans namn att ställa krav på vad de akademiska verksamheterna levererar? En uppgift för regeringen borde vara att undersöka denna möjlighet bättre än hittills.
