Sedan 1993 har högskolorna i Sverige ett system för fördelning av resurserna till lärosätenas grundutbildningar som bygger på helårsprestationer och helårsstudier per student. Modellen har inte varit lyckad, inte minst mot bakgrund av att den gjort att anslagen som tillkommit högskolorna kunnat förbrukas även om inte alla platser på utbildningar utnyttjats.
I en rapport från Svenskt Näringsliv tar Patrick Krassén, f d ledarskribent på Svenska Dagbladet, fasta på denna problematik. För något år sedan drev just Svenskt Näringsliv kravet att resurstilldelningen till högskolorna måste kopplas tydligare till arbetsmarknaden. Denna kritik är i Krasséns rapport något nedtonad efter en debatt förra våren. Istället framträder vissa nyanser bortom mera tillyxade argument mot att ha akademiska utbildningar som inte leder till arbete efter examen. Krassén skriver med ett begrepp hämtat från amerikanske nobelpristagaren Michael Spence om utbildning som signalvärde och hur detta kan sättas ur spel exempelvis vid överutbildning. Eller annat uttryckt: finns det en gräns för hur många akademiker som behövs i samhället?
Rapportförfattaren visar också på så kallade skevheter ifråga om kursklassificering som uppkommer när lärosätena väljer att förlägga kurser som ligger nära två områden att tillhöra det område som ger mest pengar eller ersättning, samt ett omfattande bruk att utnyttja takbeloppen så effektiviseringar av verksamheter försvåras eller uteblir. I ett kapitel får sig också fristående kurser och "hobbykurser" en släng av sleven. De anses allmänt som problematiska eftersom få avslutar dem eller inte ingår i andra utbildningsprogram samt fungerar som "kassako" för institutioner som använder registrerade studenter som anledning till medelsomfördelning till andra utbildningar.
Riktigt urartad blir dock inte analysen förrän i rapportens näst sista kapitel där nyttofixeringen tar över nästan helt och hållet. Studenter stannar kvar för länge på högskolan, är för gamla när de både börjar och slutar. Detta ska visst vara ett typiskt svenskt fenomen. Jag kan i och för sig stämma in i kritiken om att det finns väl mycket "smala" utbildningar med lågt studentantal och att "rätten" att få ge kurser i alla möjliga sorters ämnen på alla universitets- och högskoleorter urholkar kvalitén på utbildningarna överlag. Sammantaget blir intrycket ändå att man från Svenskt Näringsliv - som tidigare framkommit - verkar odla en rätt så pejorativ inställning till utbildning inom främst samhällsvetenskap och humaniora.
Patrick Krassén kommer med några försiktiga förslag, varav de om att odla den "kritiska massan" i syfte att uppnå ökad kvalité genom koncentrering av forskning och utbildning till färre institutioner och att fortsätta med att utveckla högskolornas självständighet får betraktas som allmängods bland alla de som vill ha en mer konkurrenskraftig högskola i en globaliserad tid. Det som ändå fastnar mest är att Svenskt Näringsliv vill ha en tydligare koppling till mätbara resultat och prestationer, inte processer, för den högre utbildningen. Studenterna, vare sig det handlar om de som forskat eller skaffat sig en grundexamen, ska efter utbildningen i största möjliga mån ha ett jobb, helst ett kvalificerat. Den stora frågan blir nu att diskutera arbetets innehåll för de produkter utbildningsfabrikernas företrädare producerar och ställa det i relation till utbildningarnas inriktning. För vad är det som egentligen säger att alla måste vara som himla rationella?
