Igår var det Alla Borgarungars Dag. Statistik från Svenskt Näringsliv som visade på skillnader i ingångslön beroende på vilket universitet man tagit ut sin examen från var givetvis mumma för karriärister av diverse slag. Kritiken mot detta sätt att mäta framgång för respektive lärosäte lät emellertid inte vänta på sig. Bland många kommentatorer var meningen att utredarna inte gjort skillnad mellan korrelation och kausalitet, och inte minst, att individens egen förmåga nog spelar större roll än var studierna bedrivits.
Och visst är det väl så. Den som studerat vid ett perifert beläget universitet där han eller hon är uppväxt och bosatt och vill bo kvar på hemorten kan ganska säkert räkna med lägre lön än den som väljer att flytta till en hetare arbetsmarknadsregion med allt vad det kan innebära av lönerace. På samma sätt behöver en hemkär stockholmare inte bekymra sig om lönenivån på orten om denne väljer att bo kvar. Summa summarum: det är vilseledande att tala om ingångslöner i relation till studieort annat än i syfte att visa upp ett falskt yttre.
Vad som borde diskuteras desto mer än hur mycket pengar som ska tjänas från första dagen på jobbet är hur fler akademiker ska få in en fot på arbetsmarknaden. Högskoleverkets årliga granskning av hur examinerade som etablerat sig på arbetsmarknaden ett och ett halvt år efter examen visade senast på att bara 80 procent har jobb. Notera "har jobb", inte om de jobbar med det de utbildat sig till. Passande nog, går det att säga, kontrade Svenskt Näringsliv igår sig själva med uppgifter om att endast 6 av 10 studenter 12 månader efter examen har ett jobb de är kvalificerade för.
Det här är uppgifter som borde vålla huvudbry på Utbildningsdepartementet. Befogat är att fråga sig om ansvarig minister Björklund är så särskilt intresserad av de här frågorna. Han avvecklade posten som högskole- och forskningsminister och har stått i riksdagen och sagt att det är bättre att folk exempelvis studerar vid någon högskola än "gör ingenting". Traditionen från tidigare S-ministrar fullföljs därmed genom att högskolorna tillåts användas som arbetsmarknadspolitiska dragspel. Istället för att försöka begränsa utflödet att akademiker på arbetsmarknaden som ändå inte får användning för sin kompetens ges alltså grönt ljus för en fortsättning av denna misslyckade politik sedan flera år. Allt under det att högsta prioritet istället borde ges åt att finna en modell balansera tillgången mot efterfrågan.
