Polariseringen mellan tillämpad forskning och grundforskning är något som den akademiska världen förmodligen får hållas med även framgent. Det finns dock en fara med att nyttoidealet drivs allt för långt om politik och näringsliv lägger näsan i blöt. Häromdagen läste jag att Luleå Tekniska Universitet - visserligen med bidrag från Energimyndigheten - avser säkra driften av en biobränsleanläggning i Piteå.
Chemrec vid Smurfit Kappa har varit något av en flopp, inrättad i sann piteanda med syfte att ta fram ekologiskt hållbara drivmedel som ska rädda världen. Det heter visserligen att forskning ska bedrivas men samtidigt att det inte är företagekonomiskt motiverat att investera mer pengar i anläggningen.
Går det att gömma regionalpolitik bakom forskning? Ja kanske om högskolan står för drift och underhåll men inte äger anläggningarna. Precis som i det här fallet. En annan sida av myntet är givetvis att den gröna ideologin används som murbräcka, något som klingar ljuvt i många folkvaldas öron. Faktum kvarstår: hur lång tid får det egentligen ta från forskning till färdig produkt på marknaden och varför är intresset från entreprenörernas sida så lågt i de här sammanhangen?
