Det är nu sju år sedan jag började blogga. Första inlägget ägnade jag en tanke åt den enligt min mening främste estradpoeten, Bruno K Öijer. En Poetry Slam-föreställning gav uppslaget.
Öijer framförde sina poem i form av en märklig talsång på 80-talet, för att under 90-talet mera övergå till viskningar och slutligen på senare tid som det verkar helt sluta med att estradera sina verk. Numera ser jag Bruno K Öijer som politisk aktivist, en verksamhet han förvisso ägnat sig åt redan tidigt i karriären då han slängde ut ett stipendium på några tusen i tunnelbanan.
Det var nog ett misstag av Öijer att hoppa på den vänsterinriktning som också kallas "skillnadens politik" (fritt översatt från engelskan). Poesi behöver inte vara världsfrånvänd, men att binda upp sig för hårt mot en viss rörelse och använda den som ledstång bryter på sikt ned den kreativa förmågan. Därmed inte sagt att han kan göra en insats.
Något man hör alldeles för lite från i våra dagar är den frihetliga vänstern. På något sätt är det som att formanpassning lägger en hämsko på det politiska samtalet. Och det gäller över hela fältet. Den ideologiska utvecklingen får andra ägna sig åt, akademiker, journalister, fria debattörer med flera. Allt medan yta och mediarelationer upptar allmer av de valda folkföreträdarnas tid på bekostnad av grundläggande kunskaper i politisk filosofi.
