Fed lämnade som väntat dagslåneräntan oförändrad igår. Samtidigt idag kom statistik som visar att de svenska hushållens skuldsättning ökar snabbt.
Olof Palme har dömts hårt av eftervärlden för "sin" ekonomiska politik mellan 1974 och 1976. Istället för att strama åt finanserna i ett kärvt läge valde den socialdemokratiska regeringen att låna till utgifterna i hopp om att det kommer bättre tider. Så blev det nu inte så enkelt. Den borgerliga regering som tillträdde 1976 fick att handskas med budgetunderskott och skenande statsskuld till följd av företrädarnas oansvariga upplåning.
Idag ser vi exempel på en annan form av överbryggningspolitik där finanspolitik bytts ut mot penningpolitik i form av låg ränta. Där staten på 70-talet erbjöd välfärd och lite annat med lånade pengar förväntas idag hushållen dämpa konjunkturnedgången främst genom bibehållen konsumtion. Då var Keynes förebilden, idag är det Milton Friedman. Men ingen av dem erbjuder någon bra lösning på att hantera krisen. Hushållens ökade skuldsättning är ett problem vi kommer att få dras med många år framöver precis som statsskulden en gång i tiden ställde till det.
torsdag, september 24, 2009
måndag, september 21, 2009
Originalet, bloggarna och de lokala kultursidorna
På ett litet lokalt förlag har det kommit ut en bok om "den förste bloggaren". Många är säkert de som minns de personliga meddelanden en uppklädd man satte in nästan från början i den lokala annonstidningens historia.
Konceptet, att denne skulle vara den förste bloggaren, hänger även de lokala kultursidorna på. Jag har emellertid svårt att förhålla mig till en sådan slutsats. Inte ens i Sverige var Fexmo först, utan jag slår då hellre ett slag för Ulf Lundell. Den som följt hela Lundells karriär från producent av refuserade texter till folkhemsbard kan klart se att han var en pionjär på området.
Syftet med att promota ännu en bok från Black Island Books var nu inte att dryfta denna aspekt. Istället handlade det om ännu ett försök att förutspå bloggarnas nära förestående borttynande, denna gång med hjälp av ett original. Långsamt har ändå åtminstone den ena tidningens redaktör måste inse det nödvändiga i att kliva på tåget. Sedan en tid bloggar han i sin egen tidning. Den andra redaktören gör som en del andra bloggare, dvs. tillåter inga kommentarer på sina artiklar. Ändå har hon också en chef.
Konceptet, att denne skulle vara den förste bloggaren, hänger även de lokala kultursidorna på. Jag har emellertid svårt att förhålla mig till en sådan slutsats. Inte ens i Sverige var Fexmo först, utan jag slår då hellre ett slag för Ulf Lundell. Den som följt hela Lundells karriär från producent av refuserade texter till folkhemsbard kan klart se att han var en pionjär på området.
Syftet med att promota ännu en bok från Black Island Books var nu inte att dryfta denna aspekt. Istället handlade det om ännu ett försök att förutspå bloggarnas nära förestående borttynande, denna gång med hjälp av ett original. Långsamt har ändå åtminstone den ena tidningens redaktör måste inse det nödvändiga i att kliva på tåget. Sedan en tid bloggar han i sin egen tidning. Den andra redaktören gör som en del andra bloggare, dvs. tillåter inga kommentarer på sina artiklar. Ändå har hon också en chef.
söndag, september 20, 2009
Faust i Malmö
Lycka är tydligen vad som ska begreppsanalyseras i höst. Johan Norberg, som verkar ha utvecklats från en rätt naiv liberal i enlighet med dr. Pangloss livssyn, till den rekommendation Candide ger i slutet av boken med samma namn av Voltaire, att vi måste odla vår trädgård, har kommit med en skrift i ämnet. Med sitt senaste inlägg tar Norberg definitivt steget in i debatten som folkbildare utan ideologiska skygglappar på det ekonomiska området.
Kritiken har inte låtit vänta på sig men heller inte berömmet. Per T Ohlsson, tar Norberg i försvar mot miljöpartiets anti-tillväxtpolitik och kryddar sin liberala utgångspunkt med Tage Erlanders konstaterande 1956 om "de stora förväntningarnas missnöje", som var en konsekvens av flera år av standardhöjning. Vad Ohlsson inte reflekterar vidare över utifrån den forne landsfaderns bekymmer angående hans medborgares faustiska förhållande till livet är om det går att någonsin bli helt nöjd. Ekonomisk tillväxt definieras inte sällan som mer och mer valfrihet. Men om livet bara går ut på att välja, finns det till slut några värden kvar som inte går att definiera ekonomiskt? Detta borde lyckodebatten också handla om.
Kritiken har inte låtit vänta på sig men heller inte berömmet. Per T Ohlsson, tar Norberg i försvar mot miljöpartiets anti-tillväxtpolitik och kryddar sin liberala utgångspunkt med Tage Erlanders konstaterande 1956 om "de stora förväntningarnas missnöje", som var en konsekvens av flera år av standardhöjning. Vad Ohlsson inte reflekterar vidare över utifrån den forne landsfaderns bekymmer angående hans medborgares faustiska förhållande till livet är om det går att någonsin bli helt nöjd. Ekonomisk tillväxt definieras inte sällan som mer och mer valfrihet. Men om livet bara går ut på att välja, finns det till slut några värden kvar som inte går att definiera ekonomiskt? Detta borde lyckodebatten också handla om.
torsdag, september 17, 2009
Ett steg mot något
Sweco Eurofutures är färdig med sin granskning av ansökningar som lämnats in från landstingen i det norra Sverige att bilda regionkommuner. Konsultfirman fick i uppdrag av Kammarkollegiet att utreda fem alternativ och kom fram till att den för norrländskt vidkommande lämpligaste indelningen var en region bestående av de fyra nordligaste länen.
Detta innebär att bara Hälsingland saknas i ett samarbete som skulle ha förutsättningar att bära upp en självstyrande del av landet. Dit är vi inte komna än men om fyrläns-lösningen som ska ut på extremt snabb remissbehandling vinner Kammarkollegiets och regeringens gillande så ska det hållas val till den nya politiska församlingen i norra Sverige redan nästa val för att den ska kunna börja sitt arbete i början av 2011.
För de som investerat all sin kvarvarande aktning i landstingens totala utraderande är detta inget annat än en katastrof. Visst är det problematiskt att regionfrågan på vissa punkter hanterats rätt amatörmässigt efter det att Ansvarskommittén kom med sitt slutbetänkade, något som bland annat tagit sig uttryck i att alldeles för små regionindelningar som Halland och Gotland getts grönt ljus. Helhetsintrycket är ändå att projektet skrider framåt med viss långsamhet. Och det är verkligen på tiden.
Detta innebär att bara Hälsingland saknas i ett samarbete som skulle ha förutsättningar att bära upp en självstyrande del av landet. Dit är vi inte komna än men om fyrläns-lösningen som ska ut på extremt snabb remissbehandling vinner Kammarkollegiets och regeringens gillande så ska det hållas val till den nya politiska församlingen i norra Sverige redan nästa val för att den ska kunna börja sitt arbete i början av 2011.
För de som investerat all sin kvarvarande aktning i landstingens totala utraderande är detta inget annat än en katastrof. Visst är det problematiskt att regionfrågan på vissa punkter hanterats rätt amatörmässigt efter det att Ansvarskommittén kom med sitt slutbetänkade, något som bland annat tagit sig uttryck i att alldeles för små regionindelningar som Halland och Gotland getts grönt ljus. Helhetsintrycket är ändå att projektet skrider framåt med viss långsamhet. Och det är verkligen på tiden.
torsdag, september 10, 2009
Vad som säljer Norrland
Umeå blir som tidigare meddelats europeisk kulturhuvudstad 2014. Och till detta är bara att gratulera. Enda haken i sammanhanget är anledningen till att valet föll på den norrländska metropolen före Lund. Som det verkat har det hela fallit på att Umeå på uppmaning av juryn utvecklat sitt "samiska tema".
Det är inget fel alls i att den samiska kulturen lyfts fram. Problemet är bara att det ofta tenderar att bli på bekostnad av annat intressant som Norrland har att erbjuda i kulturväg. Umeå som stad är i sanning en ort med ett ypperligt utbud på området, som borde räcka för att slippa ifrån att precisera vad omvärlden förväntar sig av dem.
Det är inget fel alls i att den samiska kulturen lyfts fram. Problemet är bara att det ofta tenderar att bli på bekostnad av annat intressant som Norrland har att erbjuda i kulturväg. Umeå som stad är i sanning en ort med ett ypperligt utbud på området, som borde räcka för att slippa ifrån att precisera vad omvärlden förväntar sig av dem.
måndag, september 07, 2009
Fri att välja?
Timbrohögern förnekar sig aldrig. Idag ger man sig med Thomas Idergard spetsen ut i sjukvårdsdebatten med ett Milton Friedmanskt-inspirerat förslag om hälsokonton i vilket fria försäkringar istället för som det heter "offentlig finansiering" utgör basen. Modellen är hämtad från USA där den praktiseras men enligt artikelförfattarna i alldeles för reglerad form.
Dessa hoppas också att Vårdval Stockholm ska kunna inspirera amerikanerna till en förbättring av sitt system, vilket är talande för hela tanken bakom förslaget: att hälsa är något som går att välja sig till. Så fungerar inte sjukvården. Den är ingen bilverkstad som det ska gå att ringa till för att beställa en reparation. Visst ska det få finnas alternativ, men erfarenheter visar att när vissa offentliga verksamheter privatiseras eller börjar utföras i privat regi finns det en tendens att utförarna så att säga börjar välja sina kunder. Kanske ska det vara så att lärare, läkare och brandkårer helt enkelt måste placeras in i facket samhällsauktoriteter. Och då återstår bara att dessa på ett eller annat sätt finansieras med hjälp av offentliga medel.
En annan aspekt i sammanhanget är förstås först och främst vem som kommer att prioriteras vid så kallad konsumentdriven vård. Knappast lär det handla om dem med tunna plånböcker. Ytterligare en aspekt är var denna kommer att kunna utföras. I Stockholm dräller det av möjligheter till att få välja sin vård medan det ser mycket olika ut i det övriga landet. Detta mycket på grund av att det finns läkare som efter sin utbildning ser exempelvis en tjänstgöring i norra Sverige som en förvisning. Då lockar huvudstaden mer med sitt rika utbud på de flesta områden.
Det är vid genomläsningen av sådant som till ovan refererade artikel som det går att börja undra om det finns människor som nästan aldrig varit i kontakt med vården eller varit sjuk ett längre tag eller haft en anhörig som råkat ut för ohälsa. Att det skulle finnas de som på fullt allvar ser sjukdom som något som man råkar ut för av egen förskyllan vågar jag inte spekulera i, men det är klart att ibland tränger sig onekligen också sådana funderingar på.
Dessa hoppas också att Vårdval Stockholm ska kunna inspirera amerikanerna till en förbättring av sitt system, vilket är talande för hela tanken bakom förslaget: att hälsa är något som går att välja sig till. Så fungerar inte sjukvården. Den är ingen bilverkstad som det ska gå att ringa till för att beställa en reparation. Visst ska det få finnas alternativ, men erfarenheter visar att när vissa offentliga verksamheter privatiseras eller börjar utföras i privat regi finns det en tendens att utförarna så att säga börjar välja sina kunder. Kanske ska det vara så att lärare, läkare och brandkårer helt enkelt måste placeras in i facket samhällsauktoriteter. Och då återstår bara att dessa på ett eller annat sätt finansieras med hjälp av offentliga medel.
En annan aspekt i sammanhanget är förstås först och främst vem som kommer att prioriteras vid så kallad konsumentdriven vård. Knappast lär det handla om dem med tunna plånböcker. Ytterligare en aspekt är var denna kommer att kunna utföras. I Stockholm dräller det av möjligheter till att få välja sin vård medan det ser mycket olika ut i det övriga landet. Detta mycket på grund av att det finns läkare som efter sin utbildning ser exempelvis en tjänstgöring i norra Sverige som en förvisning. Då lockar huvudstaden mer med sitt rika utbud på de flesta områden.
Det är vid genomläsningen av sådant som till ovan refererade artikel som det går att börja undra om det finns människor som nästan aldrig varit i kontakt med vården eller varit sjuk ett längre tag eller haft en anhörig som råkat ut för ohälsa. Att det skulle finnas de som på fullt allvar ser sjukdom som något som man råkar ut för av egen förskyllan vågar jag inte spekulera i, men det är klart att ibland tränger sig onekligen också sådana funderingar på.
lördag, september 05, 2009
DN:s äreräddning av Läkarförbundet
I veckans Uppdrag granskning drevs tesen att Läkarförbundet är ansvarig för dagens läkarbrist. Även om jag varken till fullo håller med om påstådd orsak eller verkan i sammanhanget så var det märkligt att DN på sin debattsida på morgonen före TV-programmet sändes gav utrymme åt förbundets ordförande att rädda ansiktet på sin organisation.
Granskarna lade fram fakta på bordet för att Läkarförbundet motsatt sig en ökning av antalet studieplatser på läkarutbildningen stick i stäv med vad andra myndigheter rekommenderade för flera år sedan. Varken den nuvarande eller förra ledningen ville dock erkänna att man gjort en felbedömning. Istället blev det som det brukar när auktoritära människor blir ifrågasatta: Läkarförbundet har ställts i den anklagades bås.
Visst ska det få finnas auktoriteter inom det område de verkar som i form av expertutåtanden ska få uttala sig utan att få först och främst journalister på sig. Ibland kan det dock komma till meningsskiljaktligheter mellan experterna, vilket i sig kan ge upphov till andra debatter på högre nivå som ett skådespel för folket eller om viktiga forskningsrön exempelvis. I fallet med styrningen av antalet platser till läkarutbildningarna handlar det emellertid om ett i högsta grad politiskt spörsmål där Läkarförbundet är ett visserligen tungt men ändå inget annat än ett särintresse bland andra. Vars rekommendation regeringen gick på i det här fallet. Den åsikt som går att ha om DN:s agerande får därför bli att tidningen låtit sig luras av det spel som Läkarförbundets ordförande driver genom att hantera frågan som vårdärende respektive rättsärende allteftersom situationen bjuder. Inget mer sådant tack!
Granskarna lade fram fakta på bordet för att Läkarförbundet motsatt sig en ökning av antalet studieplatser på läkarutbildningen stick i stäv med vad andra myndigheter rekommenderade för flera år sedan. Varken den nuvarande eller förra ledningen ville dock erkänna att man gjort en felbedömning. Istället blev det som det brukar när auktoritära människor blir ifrågasatta: Läkarförbundet har ställts i den anklagades bås.
Visst ska det få finnas auktoriteter inom det område de verkar som i form av expertutåtanden ska få uttala sig utan att få först och främst journalister på sig. Ibland kan det dock komma till meningsskiljaktligheter mellan experterna, vilket i sig kan ge upphov till andra debatter på högre nivå som ett skådespel för folket eller om viktiga forskningsrön exempelvis. I fallet med styrningen av antalet platser till läkarutbildningarna handlar det emellertid om ett i högsta grad politiskt spörsmål där Läkarförbundet är ett visserligen tungt men ändå inget annat än ett särintresse bland andra. Vars rekommendation regeringen gick på i det här fallet. Den åsikt som går att ha om DN:s agerande får därför bli att tidningen låtit sig luras av det spel som Läkarförbundets ordförande driver genom att hantera frågan som vårdärende respektive rättsärende allteftersom situationen bjuder. Inget mer sådant tack!
onsdag, september 02, 2009
Inte heller en fråga i bara svart eller vitt
Situationen för de thailändska bärplockare som sagts blivit strandsatta i landet på grund av den dåliga tillgången på aktuell råvara verkar vara på väg att ordna upp sig. Fortfarande är det dock oklart huruvida den thailändska regeringen avser betala deras hemresa fullt ut. Klart är inte heller riktigt hur hela affären seglat upp, åtminstone att döma av de lokala medierna i nordligaste Sverige som är utrustade med en stark benägenhet för att måla i antingen svart eller vitt.
Klasskampsperspektivet har således fått dominera. I detta har bäruppköparna i allians med utländska bemanningsföretag som sluppit undan arbetsgivaravgifter genom arrangemanget fått representera ondskan. Bärplockarna eller arbetarna har anställts utan lön utöver bär de själva plockat ihop.
En av bäruppköparna har emellertid uttalat sig om speciella "madamer" som irriterat sig på att deras roll som privatpraktiserande bemanningsföretagare hotats av konkurrens från de plockare som tagits hit av de thailändska bemanningsföretagen. Dessa ska har tagit hit sin personal på turistvisum istället för arbetstillstånd via ambassaden.
Den blev slutligen en kommunal angelägenhet när ett stort antal plockare fick inhysas på området Kronan i Luleå och försörjas av den lokala krishanteringen. Kommunalrådet Petersen ropade på regeringens hjälp, och det går inte att avgöra om detta hade mera av politisk kritik att göra än ett faktiskt önskemål om diplomatisk offensiv från detta håll.
I vilket fall visar utgången av denna historia på flera aspekter än den utgångsanalys som är lättast att ta till: 1) Globaliseringen som fars. Fattiga människor från andra sidan jordklotet kommer hit för att utföra arbete som borde kunna utföras av folk på orten. 2) Dåligt marknadsförd råvara. Som en följd av att de nordnorrländska bären - av forskare vid Umeå Universitet ansedda som värdefullare än skogen - inte sticker ut bättre från exempelvis blåbär på andra håll i världen, så är priset på dem alldeles för lågt. 3) Det är många som vill ta hem pengar på bärhanteringen, men få av dessa som egentligen kan kallas riktiga entreprenörer.
Klasskampsperspektivet har således fått dominera. I detta har bäruppköparna i allians med utländska bemanningsföretag som sluppit undan arbetsgivaravgifter genom arrangemanget fått representera ondskan. Bärplockarna eller arbetarna har anställts utan lön utöver bär de själva plockat ihop.
En av bäruppköparna har emellertid uttalat sig om speciella "madamer" som irriterat sig på att deras roll som privatpraktiserande bemanningsföretagare hotats av konkurrens från de plockare som tagits hit av de thailändska bemanningsföretagen. Dessa ska har tagit hit sin personal på turistvisum istället för arbetstillstånd via ambassaden.
Den blev slutligen en kommunal angelägenhet när ett stort antal plockare fick inhysas på området Kronan i Luleå och försörjas av den lokala krishanteringen. Kommunalrådet Petersen ropade på regeringens hjälp, och det går inte att avgöra om detta hade mera av politisk kritik att göra än ett faktiskt önskemål om diplomatisk offensiv från detta håll.
I vilket fall visar utgången av denna historia på flera aspekter än den utgångsanalys som är lättast att ta till: 1) Globaliseringen som fars. Fattiga människor från andra sidan jordklotet kommer hit för att utföra arbete som borde kunna utföras av folk på orten. 2) Dåligt marknadsförd råvara. Som en följd av att de nordnorrländska bären - av forskare vid Umeå Universitet ansedda som värdefullare än skogen - inte sticker ut bättre från exempelvis blåbär på andra håll i världen, så är priset på dem alldeles för lågt. 3) Det är många som vill ta hem pengar på bärhanteringen, men få av dessa som egentligen kan kallas riktiga entreprenörer.
söndag, augusti 30, 2009
En blogg som balanserar upp en ensidig analys
Härintill länkar jag till bloggen Genusnytt som Pär Ström står bakom. Han vill med denna belysa "den obelysta halvan av jämställdhetsfrågan".
Det har länge varit dåligt ställt med maskulinistiska perspektiv i jämställdhetsdebatten. Feministiska perspektiv har så att säga innehaft åsiktsmonopolet i frågor som rör jämställhet.
Om feminism i allmänhet brukar sägas att det finns flera sorters feminism. Bland de som självmant titulerar sig feminister handlar det oftast om att dessa framför den enda tillåtna sanningen. Dessvärre.
Pär Ströms bloggande kan i någon mån balansera upp den ensidiga samhällsanalys som det feministiska perspektivet står för. I så måtto fyller detta ut ett tomrum i jämställdhetsdebatten.
Det har länge varit dåligt ställt med maskulinistiska perspektiv i jämställdhetsdebatten. Feministiska perspektiv har så att säga innehaft åsiktsmonopolet i frågor som rör jämställhet.
Om feminism i allmänhet brukar sägas att det finns flera sorters feminism. Bland de som självmant titulerar sig feminister handlar det oftast om att dessa framför den enda tillåtna sanningen. Dessvärre.
Pär Ströms bloggande kan i någon mån balansera upp den ensidiga samhällsanalys som det feministiska perspektivet står för. I så måtto fyller detta ut ett tomrum i jämställdhetsdebatten.
fredag, augusti 28, 2009
Sven Britton ser inte skogen för alla träden
I en artikel som jag tidigare kommenterat ifrågasatte läkaren Sven Britton en massvaccinering av svenska folket med anledning av den annalkande svininfluensan. Samme Britton har nu ändrat sig efter att själv ha varit behandlingsansvarig för en patient som insjuknat i influensan.
Givetvis har inte jag som saknar medicinsk utbildning någon auktorisation att uttala mig om diagnos, behandling och prognos för en svininfluensasjuk. Men att med utgångspunkt i ett enda fall uttala behovet av vaccinering för resten av den menighet som ligger i riskzonen för viruset tyder mera på någon som inte ser skogen för alla träden.
I våra grannländer Tyskland och Danmark har man valt en mera pragmatisk strategi inför pandemihotet då det inte finns möjlighet att massvaccinera hela befolkningen heller där. Hur finländarna väljer att hantera problemet vet jag inte, men det är tänkbart att det även i Finland kommer att praktiseras någon form av icke-nollvision i mötet med vad som i Sverige närmast liknas vid ett invasionsförsök som inte får kräva några offer.
Det går nog kallt att räkna med att en del kommer att bli väldigt sjuka i influensan, ja till och med kanske inte överlever sjukdomen även för det fall folkhälsovisionärerna och vården lyckas med sina intentioner respektive arbetsinsatser hundraprocentigt. Det är på något sätt typiskt att Sverige - som inte varit i krig de senaste tvåhundra åren - avviker från länder som har mera närliggande erfarenheter i tiden av yttre hot i konfrontationen med influensaviruset.
Givetvis har inte jag som saknar medicinsk utbildning någon auktorisation att uttala mig om diagnos, behandling och prognos för en svininfluensasjuk. Men att med utgångspunkt i ett enda fall uttala behovet av vaccinering för resten av den menighet som ligger i riskzonen för viruset tyder mera på någon som inte ser skogen för alla träden.
I våra grannländer Tyskland och Danmark har man valt en mera pragmatisk strategi inför pandemihotet då det inte finns möjlighet att massvaccinera hela befolkningen heller där. Hur finländarna väljer att hantera problemet vet jag inte, men det är tänkbart att det även i Finland kommer att praktiseras någon form av icke-nollvision i mötet med vad som i Sverige närmast liknas vid ett invasionsförsök som inte får kräva några offer.
Det går nog kallt att räkna med att en del kommer att bli väldigt sjuka i influensan, ja till och med kanske inte överlever sjukdomen även för det fall folkhälsovisionärerna och vården lyckas med sina intentioner respektive arbetsinsatser hundraprocentigt. Det är på något sätt typiskt att Sverige - som inte varit i krig de senaste tvåhundra åren - avviker från länder som har mera närliggande erfarenheter i tiden av yttre hot i konfrontationen med influensaviruset.
onsdag, augusti 26, 2009
Affären vid Pitsund
Igår var det 200 år sedan de sista skotten på svensk mark under pågående krig avlossades. Detta skedde vid Pitsund, beläget något söder om Piteå inte långt från stadens havsbad. Jag måste erkänna att jag tidigare ställt mig lite frågande till riktigheten att dessa var de sista krigshandlingar utfördes på svensk botten, eftersom det gick våldsamt till 1814 när Sverige tvingade in norrmännen i unionen, vilket slutade i konventionen i Moss.
Vid minnesmärket som jag uppsökte tidigare i sommar och först efter vissa svårigheter kunde hitta med hjälp av några turister från södra Sverige redogör en skylt undertecknad av Piteå kommun lite blygsamt för händelseförloppet samt uttalar en förhoppning om inga fler stridigheter mellan ryssar och svenskar framgent.
Minnet av såväl affären vid Pitsund som slaget vid Sävar längre söderut den 19 augusti 1809 högtidighölls av monarken, hans gemål samt kronprinsessan. Lokalmedierna verkade lite väl överraskade av denna uppvaktning, nästan som om de inte kände till hur Finska kriget avslutades. För egen del gäller för denna händelse, i likhet med annat som rör förfluten tid i nordligaste Sverige, att den som vill ha reda på mer hur det förhöll sig i en gång tiden i ens närområde måste lägga ned mycket arbete i dylika ärenden. Detta om något tyder på att man i det bortdöende länet Norrbotten hellre framlever man sina dagar i nuet än att intressera sig för vad som går att ta avstamp från för att blicka in i framtiden.
måndag, augusti 24, 2009
När är någon psykiskt sjuk?
Konsekvenserna av landets mest uppmärksammande konstprojekt gjorde sig återigen märkbara idag när rättegången mot Anna Odell inleddes. Anklagelserna mot Konstfackeleven rör huruvida det är tillåtet att spela psykiskt sjuk. Åtalspunkterna gällde dock inte misshandel som högerläkaren David Eberhard ville ha det till.
Vad fallet Odell sätter fingret på är således egentligen inte uppenbara brister inom psykvården, utan vem det är som bestämmer om någon är sjuk. Från vårdens och ordningsmaktens sida är svaret självklart: klienten vet aldrig sitt eget bästa ifråga om sin hälsa varför eventuella tvångsomhändertaganden aldrig kan vara fel. Ändå kan det vara så mycket som tjugofem procent av behandlingarna inom psykvården som utgörs av simuleringar.
Från psykvårdens sida hävdas gärna att den första kontakten med den tas av patienterna själva, vilket visserligen kan vara sant i statistisk mening. Men det intressanta är vad som händer sedan när någon "överlämnats eller överlämnat sig till de vita rockarna". Ty med följer inte sällan ett livslångt förhållande, eftersom det är ovanligt att en som någon gång varit kund inom psykiatrin i praktiken betraktas som något annat än en kroniker.
Vanligen är alltså brukaren eller patientens inflytande över sitt öde inom psykiatrin marginellt. Ändå är finns det kanske bara ett enda objektivt mätkriterium på om någon drabbats av en psykos, och det är positronemissionstomografi. Resten är godtycklig maktutövning maskerad till vård. Att det verkligen förhåller sig så kan alla de som dristat sig till att ha synpunkter på sin egen psykiska hälsa vittna om. Då om någonsin är också tvångsvård av nöden eftersom en patient som uttrycker sådana tankar enligt gängse psykvårdspolicy måste må mycket dåligt.
Åsa Moberg och Torsten Kindström, båda med lång värdefull erfarenhet av psykvård som anhöriga, skriver på Brännpunkt idag bland annat om dilemmat med tvångsvård och konstaterar mycket träffsäkert att "tvångsåtgärder har mera att göra med konflikter inom personalgruppen än med patientens psykiska hälsotillstånd".
Det är sådana iakttagelser som gör sig påminda efter att ha hört ovannämnda läkares orationer i offentliga debatter och föreläsningar. Vad han har att säga verkar med andra ord mera handla om egna kontroverser än viktiga tillskott till diskussionen om en bättre psykiatrisk vård. Så snälla, snälla, snälla, låt oss slippa höra mer av pejorativa omdömen om andras prestationer från denne medicinman. Och går inte det för sig kan alternativet möjligen vara att avskaffa inriktningen psykiatri inom läkarutbildningarna då det ändå är de sämsta studenterna som söker sig dit.
Vad fallet Odell sätter fingret på är således egentligen inte uppenbara brister inom psykvården, utan vem det är som bestämmer om någon är sjuk. Från vårdens och ordningsmaktens sida är svaret självklart: klienten vet aldrig sitt eget bästa ifråga om sin hälsa varför eventuella tvångsomhändertaganden aldrig kan vara fel. Ändå kan det vara så mycket som tjugofem procent av behandlingarna inom psykvården som utgörs av simuleringar.
Från psykvårdens sida hävdas gärna att den första kontakten med den tas av patienterna själva, vilket visserligen kan vara sant i statistisk mening. Men det intressanta är vad som händer sedan när någon "överlämnats eller överlämnat sig till de vita rockarna". Ty med följer inte sällan ett livslångt förhållande, eftersom det är ovanligt att en som någon gång varit kund inom psykiatrin i praktiken betraktas som något annat än en kroniker.
Vanligen är alltså brukaren eller patientens inflytande över sitt öde inom psykiatrin marginellt. Ändå är finns det kanske bara ett enda objektivt mätkriterium på om någon drabbats av en psykos, och det är positronemissionstomografi. Resten är godtycklig maktutövning maskerad till vård. Att det verkligen förhåller sig så kan alla de som dristat sig till att ha synpunkter på sin egen psykiska hälsa vittna om. Då om någonsin är också tvångsvård av nöden eftersom en patient som uttrycker sådana tankar enligt gängse psykvårdspolicy måste må mycket dåligt.
Åsa Moberg och Torsten Kindström, båda med lång värdefull erfarenhet av psykvård som anhöriga, skriver på Brännpunkt idag bland annat om dilemmat med tvångsvård och konstaterar mycket träffsäkert att "tvångsåtgärder har mera att göra med konflikter inom personalgruppen än med patientens psykiska hälsotillstånd".
Det är sådana iakttagelser som gör sig påminda efter att ha hört ovannämnda läkares orationer i offentliga debatter och föreläsningar. Vad han har att säga verkar med andra ord mera handla om egna kontroverser än viktiga tillskott till diskussionen om en bättre psykiatrisk vård. Så snälla, snälla, snälla, låt oss slippa höra mer av pejorativa omdömen om andras prestationer från denne medicinman. Och går inte det för sig kan alternativet möjligen vara att avskaffa inriktningen psykiatri inom läkarutbildningarna då det ändå är de sämsta studenterna som söker sig dit.
onsdag, augusti 19, 2009
Lurad igen
Det är inte första gången det inträffar men idag hände det igen. En KRAV-märkt produkt kom av misstag med i varukorgen. Jag har visserligen inget emot att KRAV-varorna utbjudes till försäljning i affärerna. Stämpeln med märkningen ska dock tydligt framgå, vilket inte var fallet här.
Tidigare har jag reagerat mot hur kravmärkningen tenderar att utvecklas mot eko-sovjetism, dvs. att den mer eller mindre får till konsekvens att till slut inga andra varor än märkta med denna den politiska korrekthetens logga finns att tillgå i varuhusen. Sedan en tid går det exempelvis inte att få tag i A-fil från Norrmejerier utan denna, varför jag numera köper filmjölk istället.
Idag blev det ett äggpaket för dryga tjugan, vilket var bra mycket mer än de 12.90 jag trodde jag skulle få betala. Har möjligen Umeå-Sverker funderat över detta fenomen, han som gillar så mycket att ta sig an fall där folk blivit lurade?
Tidigare har jag reagerat mot hur kravmärkningen tenderar att utvecklas mot eko-sovjetism, dvs. att den mer eller mindre får till konsekvens att till slut inga andra varor än märkta med denna den politiska korrekthetens logga finns att tillgå i varuhusen. Sedan en tid går det exempelvis inte att få tag i A-fil från Norrmejerier utan denna, varför jag numera köper filmjölk istället.
Idag blev det ett äggpaket för dryga tjugan, vilket var bra mycket mer än de 12.90 jag trodde jag skulle få betala. Har möjligen Umeå-Sverker funderat över detta fenomen, han som gillar så mycket att ta sig an fall där folk blivit lurade?
måndag, augusti 17, 2009
Sensommarläsning
Det har varit alldeles för lite filosofi på den här bloggen, trots dess beskrivning. Därför tänkte jag gå lös lite i ett ämne som det är alldeles för tyst i men ändå pratas rätt mycket om. Vad jag avser är Axel Hägerströms filosofi som många gärna avhandlar i tal men nästan ingen skriver om och än mindre läser (dock jag som tagit mig an två sammanställningar av hans uppsatser). Den här ledaren i DN gjorde emellertid ett avsteg från denna princip.
Vad Håkan Boström på ovannämnda tidning ville ha sagt med sin artikel var att genombrottet för Hägerströms filosofi under 20-talet, även benämnd värdenihilism, gjorde oss till självdyrkare istället för Gudsdyrkare. Den uppgörelse med boströmianismen som slutligen kom till stånd under denna tid, innebar att alltså att värden övergick från att var antingen sanna eller falska till att vara ingenting eller som det heter endast uttryck för känslor och emotioner.
Det finns anledning att titta lite mera bakom Hägerström på vägen fram till Uppsalafilosofins grundande. Han ska visst ha haft en uppväxt där den auktoritäre fadern som var kyrkoherde slog fast att värden var fasta och normer. Revolten mot denna blev då naturligen att göra tvärtemot, något som tycks ha inträffat efter teologiska studier och en religiös kris. Redan i tjugofemårsåldern avlade Hägerström doktorsexamen i filosofi.
Axel Hägerström har inte saknat vedersakare ens under sin livstid även om det kan tyckas som att den ande han blåste in i svenskt filosofiskt liv mer eller mindre dominerat i snart hundra år. Motståndet fanns främst i Lund men även inom vänsterfalangen inom socialdemokratin ställde man sig skeptisk till åsiktsfientligheten. Bland konservativa har heller aldrig Hägerström varit populär.
Hur det ska gå att göra rent hus med följsamheten med allt är en fråga som bör sysselsätta hjärnor som valt intressera sig för naturrätt istället för rättspositivism och andra som vågar sticka ut på ett eller annat sätt. Det talas för närvarande om en nystart för debatten om den konservativa ideologins vara eller icke vara, vilket alltid också är något. Denna behöver inte innebära att vi måste återvända till de rätt kuriösa uppfattningar som förfäktades av "Sveriges Platon". Men lite mer än hittills borde det gå att vara öppen för andra filosofiska inriktningar.
Vad Håkan Boström på ovannämnda tidning ville ha sagt med sin artikel var att genombrottet för Hägerströms filosofi under 20-talet, även benämnd värdenihilism, gjorde oss till självdyrkare istället för Gudsdyrkare. Den uppgörelse med boströmianismen som slutligen kom till stånd under denna tid, innebar att alltså att värden övergick från att var antingen sanna eller falska till att vara ingenting eller som det heter endast uttryck för känslor och emotioner.
Det finns anledning att titta lite mera bakom Hägerström på vägen fram till Uppsalafilosofins grundande. Han ska visst ha haft en uppväxt där den auktoritäre fadern som var kyrkoherde slog fast att värden var fasta och normer. Revolten mot denna blev då naturligen att göra tvärtemot, något som tycks ha inträffat efter teologiska studier och en religiös kris. Redan i tjugofemårsåldern avlade Hägerström doktorsexamen i filosofi.
Axel Hägerström har inte saknat vedersakare ens under sin livstid även om det kan tyckas som att den ande han blåste in i svenskt filosofiskt liv mer eller mindre dominerat i snart hundra år. Motståndet fanns främst i Lund men även inom vänsterfalangen inom socialdemokratin ställde man sig skeptisk till åsiktsfientligheten. Bland konservativa har heller aldrig Hägerström varit populär.
Hur det ska gå att göra rent hus med följsamheten med allt är en fråga som bör sysselsätta hjärnor som valt intressera sig för naturrätt istället för rättspositivism och andra som vågar sticka ut på ett eller annat sätt. Det talas för närvarande om en nystart för debatten om den konservativa ideologins vara eller icke vara, vilket alltid också är något. Denna behöver inte innebära att vi måste återvända till de rätt kuriösa uppfattningar som förfäktades av "Sveriges Platon". Men lite mer än hittills borde det gå att vara öppen för andra filosofiska inriktningar.
onsdag, augusti 12, 2009
Att hitta rätt bland liberalismerna
Bland många som laddat batterierna under sommarstiltjen återfinns Mattias Svensson som gör en bra höstupptakt genom att försöka lansera en debatt om liberalelitism kontra mera folklig liberalism. Svensson går emot den mera pragmatiska form av liberalism som han menar Johan Ingerö står för. Tidigare har också Magasinet Neo-redaktören varit ute i liknande ärenden på sin blogg i denna tidning, men då under namn av "borgerlig värderingsdebatt".
Men jag undrar om inte grabbarna på Timbro/Neo är lite fel ute när de försöker skaka liv den form av liberalism som var rådande under 1700-talsaristokraterna. Det var då whigs ställdes mot tories i Storbritannien och mössor mot hattar i Sverige. De förra mera för frihandel och religionsfrihet, de senare mera för merkantilism och ett starkt försvar. Intressant blev inte liberalismen förrän efter debatten mellan Edmund Burke och Thomas Paine, varur kom de två inriktningar inom liberalismen som senare fick namn av liberalkonservatism respektive socialliberalism.
Senare under 1800-talet som är det århundrade under vilket namnen på alla ismer myntas dyker i samband med industrialismens genomslag socialismen upp på arenan och drar till sig anhängare ur de ovan nämnda lägren. Jag menar att det är här någonstans en idédebatt måste börja. Länge var det ju också så att liberaler och socialister stod sida vid sida mot de konservativa i kampen om rösträtten, i alla fall i Sverige. Och när socialisterna i sin tur tog makten blev de allt mindre intresserade av att utveckla demokratin och rättigheter, något som är skäl nog för att återvända till den form av liberalism som började utvecklas mot mitten av 1800-talet.
Men jag undrar om inte grabbarna på Timbro/Neo är lite fel ute när de försöker skaka liv den form av liberalism som var rådande under 1700-talsaristokraterna. Det var då whigs ställdes mot tories i Storbritannien och mössor mot hattar i Sverige. De förra mera för frihandel och religionsfrihet, de senare mera för merkantilism och ett starkt försvar. Intressant blev inte liberalismen förrän efter debatten mellan Edmund Burke och Thomas Paine, varur kom de två inriktningar inom liberalismen som senare fick namn av liberalkonservatism respektive socialliberalism.
Senare under 1800-talet som är det århundrade under vilket namnen på alla ismer myntas dyker i samband med industrialismens genomslag socialismen upp på arenan och drar till sig anhängare ur de ovan nämnda lägren. Jag menar att det är här någonstans en idédebatt måste börja. Länge var det ju också så att liberaler och socialister stod sida vid sida mot de konservativa i kampen om rösträtten, i alla fall i Sverige. Och när socialisterna i sin tur tog makten blev de allt mindre intresserade av att utveckla demokratin och rättigheter, något som är skäl nog för att återvända till den form av liberalism som började utvecklas mot mitten av 1800-talet.
måndag, augusti 10, 2009
Vill Timbro ha ett allas krig mot alla?
Till förra veckans största politiska snackis bidrog sannolikt en rapport från Timbro. När analyserna efter sågningen av flera kommuners prioriteringar utanför dess kärnverksamheter börjat strömma in, stod det klart att de blåa khmerer som för närvarande regerar på denna smedja har mer att förklara än de verksamheter de så hårt kritiserar.
Detta sammanhänger med de slutsatser och förslag rapporten lanserar. I syfte att välja "rätt" prioriteringar vill författarna till denna att kultur- och fritidsfrågor läggs i samma nämnd som omsorgs- och skolfrågor. Men är inte syftet med nämndorganisationen att undvika att politikerna ska spela ut verksamhetsområdena mot varandra?
I min hemkommun är det så att vuxenutbildningen är utlyft ur nämndorganisationen och direkt underställd kommunstyrelsen. Länge tyckte jag det var ett underligt arrangemang, men har via mera insatta i saken fått veta att det har att göra med fördelningen av statsbidragen. På något sätt ska alltså vuxenutbildning, integrationsfrågor och arbetsmarknadspolitik vara områden som visserligen utföres inom ramen för kommunens organisation, men rimligen borde tillhöra statens uppgifter.
Denna form av outsourcing av statligt ansvar till en kommun intresserar givetvis inte timbroiterna. I Luleå omsätter den 150 miljoner per år, har 140 anställda samt berör ca 4000 personer per år och anses tydligen inte som en kommunal kärnverksamhet. I sin iver att se allting utöver denna som intet annat än en ekonomisk belastning speciellt när de stavas kultur och fritid missar alltså rapportförfattarna någonting som borde förläggas på annat ställe. De bidrar även med sina propåer till en auktoritär samhällsordning då också en nämndkoncentration lär innebära ett allas krig mot alla i kommunala verksamheter.
Detta sammanhänger med de slutsatser och förslag rapporten lanserar. I syfte att välja "rätt" prioriteringar vill författarna till denna att kultur- och fritidsfrågor läggs i samma nämnd som omsorgs- och skolfrågor. Men är inte syftet med nämndorganisationen att undvika att politikerna ska spela ut verksamhetsområdena mot varandra?
I min hemkommun är det så att vuxenutbildningen är utlyft ur nämndorganisationen och direkt underställd kommunstyrelsen. Länge tyckte jag det var ett underligt arrangemang, men har via mera insatta i saken fått veta att det har att göra med fördelningen av statsbidragen. På något sätt ska alltså vuxenutbildning, integrationsfrågor och arbetsmarknadspolitik vara områden som visserligen utföres inom ramen för kommunens organisation, men rimligen borde tillhöra statens uppgifter.
Denna form av outsourcing av statligt ansvar till en kommun intresserar givetvis inte timbroiterna. I Luleå omsätter den 150 miljoner per år, har 140 anställda samt berör ca 4000 personer per år och anses tydligen inte som en kommunal kärnverksamhet. I sin iver att se allting utöver denna som intet annat än en ekonomisk belastning speciellt när de stavas kultur och fritid missar alltså rapportförfattarna någonting som borde förläggas på annat ställe. De bidrar även med sina propåer till en auktoritär samhällsordning då också en nämndkoncentration lär innebära ett allas krig mot alla i kommunala verksamheter.
onsdag, augusti 05, 2009
Sätt stopp för de nya dörrnasarna!
Många av dem har försvunnit från folks hem. En uppskattad skylt i emalj för att hålla dem borta från bostäderna basunerade ut "bettleri och utbjudande av varor undanbedes". Det lät som tidigt nittonhundratal ungefär men är ett budskap som ger önskad effekt än idag.
På senare tid är det bara Jehovas Vittnen och någon blygsam fiskförsäljare som besvärat mig med dörrnasande, givet antagandet att det de förstnämnda försöker sälja är Gud. Värre är det då med telefonnasandet. För trots att jag anmält mig till NIX händer det fortfarande att någon tar sig fram, alltid med någon anledning till att ha brutit mot vad som faktiskt är ett förbud.
En gång plockade jag ut ett så kallat motmanuskript som en av Svenskans bloggare tror jag det var tipsade om. Syftet med att använda detta var att bryta ned försäljaren för att denne aldrig skulle ringa mer. Alltid något för den som orkar ägna sig åt sådant. Men eftersom dessa moderna varianter av dörrnasare tycks använda sig av alltmer raffinerade metoder för att få samtalet så långt som möjligt (och därmed få mera provision?) så vet jag inte om jag har vidare lust med det.
De gånger jag alls tar mig an inkommande samtal i ovanstående ärenden så försöker jag om det alls går att ta reda på vad som utbjudes för att därefter i samtliga fall snabbt meddela mitt ointresse och lägga på luren. Inte sällan har jag vid det laget hunnit bli förbannad och fått en del av dagen förstörd. Snälla lagstiftare, går det inte att sätta stopp för dessa verksamheter som nästan inga kunder eller säljare mår bra av? Det är ju heller knappast fråga om några ordentliga jobb som skapas.
På senare tid är det bara Jehovas Vittnen och någon blygsam fiskförsäljare som besvärat mig med dörrnasande, givet antagandet att det de förstnämnda försöker sälja är Gud. Värre är det då med telefonnasandet. För trots att jag anmält mig till NIX händer det fortfarande att någon tar sig fram, alltid med någon anledning till att ha brutit mot vad som faktiskt är ett förbud.
En gång plockade jag ut ett så kallat motmanuskript som en av Svenskans bloggare tror jag det var tipsade om. Syftet med att använda detta var att bryta ned försäljaren för att denne aldrig skulle ringa mer. Alltid något för den som orkar ägna sig åt sådant. Men eftersom dessa moderna varianter av dörrnasare tycks använda sig av alltmer raffinerade metoder för att få samtalet så långt som möjligt (och därmed få mera provision?) så vet jag inte om jag har vidare lust med det.
De gånger jag alls tar mig an inkommande samtal i ovanstående ärenden så försöker jag om det alls går att ta reda på vad som utbjudes för att därefter i samtliga fall snabbt meddela mitt ointresse och lägga på luren. Inte sällan har jag vid det laget hunnit bli förbannad och fått en del av dagen förstörd. Snälla lagstiftare, går det inte att sätta stopp för dessa verksamheter som nästan inga kunder eller säljare mår bra av? Det är ju heller knappast fråga om några ordentliga jobb som skapas.
söndag, augusti 02, 2009
Måhända en oönskad valutgång?
Det tog några år innan en lokaltidning i Luleå plockade upp en längre tids tradition i grannstaden Piteå att utse ortens person. Numera koras årets lulebo i samband med gatufesten i staden i månadsskiftet juli/augusti.
I år "vann" en lokalbekanting till läkare omröstningen som arrangerades av ovan nämnda avisa. En snabb genomgång av kommentarerna till valutgången gav intrycket av ett visst missnöje med att en frimurare för andra gången tagit hem priset. Således plats för konspiratoriska tankegångar.
Att hålla omröstningar där legitimiteten hos segraren kan ifrågasättas med utgångspunkt i antalet röstande är kanske inte så smart. Från officiellt håll har det sagts att omkring 5000 deltagit i omröstningen, vilket inte alls är samma sak som det som också sagts, nämligen att nästan var tionde lulebo röstat. Det är inte alls säkert att alla som röstat varit lulebor eller ens norrbottningar. Det är inte utan att tankarna går till då årtusendets norrbottning utsågs med stöd av några hundra röster. Vinnaren var då Lars Levi Laestadius.
Nej du Mats Ehnbom. För närvarande är du kapten på ett sjunkande skepp. Och jag som jobbar närmast kunden med bland annat din tidnings distribution kan härmed meddela att Kuriren under pågående år kommer att gå under den magiska upplagegränsen 20 000 ex. Så kanske är det därför inte så konstigt att de profiler som plockas fram som representanter för orten hör till det garde som redan har nog med publicitet och därtill tjänar pengar på det. Det nästan som om det mera handlar om att vara bäst på att vara sämst.
I år "vann" en lokalbekanting till läkare omröstningen som arrangerades av ovan nämnda avisa. En snabb genomgång av kommentarerna till valutgången gav intrycket av ett visst missnöje med att en frimurare för andra gången tagit hem priset. Således plats för konspiratoriska tankegångar.
Att hålla omröstningar där legitimiteten hos segraren kan ifrågasättas med utgångspunkt i antalet röstande är kanske inte så smart. Från officiellt håll har det sagts att omkring 5000 deltagit i omröstningen, vilket inte alls är samma sak som det som också sagts, nämligen att nästan var tionde lulebo röstat. Det är inte alls säkert att alla som röstat varit lulebor eller ens norrbottningar. Det är inte utan att tankarna går till då årtusendets norrbottning utsågs med stöd av några hundra röster. Vinnaren var då Lars Levi Laestadius.
Nej du Mats Ehnbom. För närvarande är du kapten på ett sjunkande skepp. Och jag som jobbar närmast kunden med bland annat din tidnings distribution kan härmed meddela att Kuriren under pågående år kommer att gå under den magiska upplagegränsen 20 000 ex. Så kanske är det därför inte så konstigt att de profiler som plockas fram som representanter för orten hör till det garde som redan har nog med publicitet och därtill tjänar pengar på det. Det nästan som om det mera handlar om att vara bäst på att vara sämst.
torsdag, juli 30, 2009
Varför har folk inte tid att stanna?
Från 1991 till 1999 hölls Vattenfestivalen i Stockholm, förlagan till andra stadsfestivaler i landet. Redan 1993 läste jag en talande novell i Expressen om sakernas tillstånd på Vattenfestivalen. Folk var som främlingar för varandra och ölutstötning var legio. Författaren till texten har jag tyvärr glömt bort, men måhända är denne uppburen skribent idag.
Några år senare kapade Mats Gellerfeldt arrangemanget jämns med fotknölarna, hänvisandes bland annat till det faktum att det blivit ett folknöje att pissa på UD:s väggar. Gellerfeldt föreslog istället att den smaklösa festen borde förläggas ute på Gärdet eftersom den riktade sig till bönder. Och några år senare var denna tradition som sagt till ända i huvudstaden.
Utbrott av den typen låter sig knappast höras på de orter där stadsfestivaler fortfarande anordnas. Men nog är det så man nästan längtar efter lite gellerfeldtska brösttoner runtom i landet. Många befarar nämligen att min stads lokala huvudfest ska urarta efter det bråkiga Piteå dansar och ler förra helgen. Dessutom har de som jobbar som tidningsbud i centrala stan sin arbetstid senarelagd till efter kl. 04 på grund av risken för överfall. Bara en sådan sak.
Själv reagerar jag mest på hur "festligheterna" tar sig uttryck i form av anonymitet även i en småstad. Det är inte många som är särskilt intresserade av att stanna och prata. Att få fyllna till i ett öltält och sedan ge sig ut i det digra men inte särskilt originella utbud av mat och uppträdanden verkar vara de flestas mål med festivalbesöket. Finns det rentav för mycket att välja mellan, eller är ingenting bra nog att stanna upp vid en längre stund? Kanske vore det bättre att en gång för alla att istället för stadsfestivalerna satsa på lite mera specialiserade varianter av festival. Som den här i Emmaboda till exempel.
Några år senare kapade Mats Gellerfeldt arrangemanget jämns med fotknölarna, hänvisandes bland annat till det faktum att det blivit ett folknöje att pissa på UD:s väggar. Gellerfeldt föreslog istället att den smaklösa festen borde förläggas ute på Gärdet eftersom den riktade sig till bönder. Och några år senare var denna tradition som sagt till ända i huvudstaden.
Utbrott av den typen låter sig knappast höras på de orter där stadsfestivaler fortfarande anordnas. Men nog är det så man nästan längtar efter lite gellerfeldtska brösttoner runtom i landet. Många befarar nämligen att min stads lokala huvudfest ska urarta efter det bråkiga Piteå dansar och ler förra helgen. Dessutom har de som jobbar som tidningsbud i centrala stan sin arbetstid senarelagd till efter kl. 04 på grund av risken för överfall. Bara en sådan sak.
Själv reagerar jag mest på hur "festligheterna" tar sig uttryck i form av anonymitet även i en småstad. Det är inte många som är särskilt intresserade av att stanna och prata. Att få fyllna till i ett öltält och sedan ge sig ut i det digra men inte särskilt originella utbud av mat och uppträdanden verkar vara de flestas mål med festivalbesöket. Finns det rentav för mycket att välja mellan, eller är ingenting bra nog att stanna upp vid en längre stund? Kanske vore det bättre att en gång för alla att istället för stadsfestivalerna satsa på lite mera specialiserade varianter av festival. Som den här i Emmaboda till exempel.
onsdag, juli 29, 2009
Skapligt sommarjobb på DN Debatt
Det torde väl vara varje fri skribents dröm att få in en artikel på debattsidan i landets största morgontidning. När jag studerade i Uppsala på 90-talet minns jag att det skrevs en studentuppsats i ämnet "Den enda sidan". Sedan dess har uttrycksmedlen som bekant revolutionerats, vilket inte innebär att DN Debatts betydelse försvunnit.
Några opinionsbildare från tankesmedjan Timbro lyckades i varje fall i söndags få in ett inlägg på sidan. Förutom chefen själv, eller var det VD:n, eller var det chefen...?, så var denna undertecknad av två andra skribenter, för dagen benämnda utredare precis som om det handlade om någon form av opartisk bedömning. Det är det förstås inte alls. Timbro bedriver opinion precis som den opinionsbildning man kritiserar EU för.
Att EU sprider information om sin verksamhet med hjälp av offentliga medel förvånar inte mig. I grunden går det att leda tillbaka denna sorts verksamhet till den katolska kyrkans utdelning av helgonlegender bland undersåtarna som förekom även i vårt land för rätt länge sedan innan vi och några flera stater valde den lutherska vägen vad beträffar religiositet.
Men nu är det Margot Wallström som är måltavlan för timbroiterna som ansvarig kommissionär. En fråga till Timbrobossen Rankka är då om hon tänker sin tidigare uppdragsgivare Carl Bildt som bättre lämpad för ett EU-uppdrag eftersom denne ofta nämns som efterträdare till Wallström på posten som Sveriges EU-kommissionär?
Det var ett skapligt sommarjobb att granska EU:s opinionsbildning, men innan någon ger sig på att kritisera andras jobb vore det klädsamt att först syna sig själv. För vem är det som betalar Timbros informationskampanjer, inte sällan utstyrslade till vetenskaplighet utifrån gymnasiala utgångspunkter? Jag hade då velat veta mer om Calle Bildts roll i sammanhanget, ni vet han som är chef på UD.
Några opinionsbildare från tankesmedjan Timbro lyckades i varje fall i söndags få in ett inlägg på sidan. Förutom chefen själv, eller var det VD:n, eller var det chefen...?, så var denna undertecknad av två andra skribenter, för dagen benämnda utredare precis som om det handlade om någon form av opartisk bedömning. Det är det förstås inte alls. Timbro bedriver opinion precis som den opinionsbildning man kritiserar EU för.
Att EU sprider information om sin verksamhet med hjälp av offentliga medel förvånar inte mig. I grunden går det att leda tillbaka denna sorts verksamhet till den katolska kyrkans utdelning av helgonlegender bland undersåtarna som förekom även i vårt land för rätt länge sedan innan vi och några flera stater valde den lutherska vägen vad beträffar religiositet.
Men nu är det Margot Wallström som är måltavlan för timbroiterna som ansvarig kommissionär. En fråga till Timbrobossen Rankka är då om hon tänker sin tidigare uppdragsgivare Carl Bildt som bättre lämpad för ett EU-uppdrag eftersom denne ofta nämns som efterträdare till Wallström på posten som Sveriges EU-kommissionär?
Det var ett skapligt sommarjobb att granska EU:s opinionsbildning, men innan någon ger sig på att kritisera andras jobb vore det klädsamt att först syna sig själv. För vem är det som betalar Timbros informationskampanjer, inte sällan utstyrslade till vetenskaplighet utifrån gymnasiala utgångspunkter? Jag hade då velat veta mer om Calle Bildts roll i sammanhanget, ni vet han som är chef på UD.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)