Som en lavin som växer sig allt starkare rasar kritiken vidare mot såväl näringslivets som sossepamparnas och myndighetschefernas vidlyftiga bonusavtal. Det var väl synd då att det behövdes en kraftig konjunkturnedgång innan frågan lyftes upp på dagordningen. För dagen är det LO:s ordförande som är mest ansatt av journalisternas frågor. Wanja Lundby-Wedin har dock inga svårigheter än så länge att rida ut stormen. Inte för att hon är särskilt bra på att bemöta kritiken utan för att helt enkelt hennes rörelse inte säger så speciellt mycket.
Och frågan är väl om arbetarrörelsen egentligen är så värst vidare engagerad i att det finns folk som tjänar väldigt, väldigt mycket pengar. Socialister brukar inte vilja ha någon medelklass, alltså en grupp i samhället som kan bo bland vanliga löntagare men ändå tjäna lite mer. Sådant sticker mer i ögonen än personer som de aldrig behöver träffa och bara läser om eller ser på TV ibland.
Det här är en utveckling som pågått länge, underblåst av lotterikulturen där vägen till lycka inte går genom arbete utan snarare via fru Fortuna. Den svenska arbetarklassen överlag vill jag mena hänger sig mera åt beundran av bonuscheferna, härav LO-basens hala och självsäkra svar ställd inför det faktum att hennes egna och dessvärre hon själv legitimerat avtalen till topparna inom arbetarrörelsen.
Bonuskulturen, för det handlar om en sådan, är dessutom understödd av de som gärna titulerar sig liberaler. Den torde heller inte hjälpa regeringen att upprätthålla sin hjärtefråga arbetslinjen då det näppeligen kan kännas motiverat för många att dag efter dag släpa sig till arbetsplatser med kanske rätt ofta tråkiga uppgifter att utföra. De som förskaffat sig de avtal som nästan omgående gör dem ekonomiskt oberoende behöver inte fundera i de termerna överhuvudtaget så varför ska någon annan slita, släpa och dra för löner fjärran från de vidlyftiga bonusarna.
Situationen idag påminner nästan lite om hur inkomstfördelningspolitik tar sig uttryck i orientstater. Är det något vi i västvärlden ska vara stolta över? Vem för med andra ord medelklassvärderingarnas talan när de mest behövs och varför är svensken så groteskt avundssjuk på den som bara genom lite mera arbete eller utbildning har det ekonomiskt bättre än honom själv? Det är frågor värda att fundera över när finanskrisen löpt till ända och förhoppningsvis ställt till rätta de ovan nämnda obalanserna och överdrifterna i ekonomin.
