Länge var det ett problem på TV att förmågor som gjort sig bemärkta på 50-talet fick stanna kvar för länge. Det klassiska exemplet på detta är Lennart Hyland som återkom i en lördagsshow på 80-talet. Tiden hade då för länge sedan sprungit ifrån honom. Han var heller inte lätt att tas med som person. Programformen som gick ut på att "hela svenska folket" skulle sitta bänkade framför apparaterna kom dock att överleva ännu en tid.
I höst har en av de TV-profiler som kom fram på 80-talet haft ett eget program, benämnt KGB. Karl-Gösta Bergström från Ryssbält står bakom detta i kraft av en långvarig karriär som politisk reporter. Felet med programmet är väl egentligen inte att det är dåligt, men det lider av samma problem som sammanhängde med Hylands återkomst: nytänk saknas och yngre förmågor hålls borta.
Ändå finns det också ungdomar som kan räknas in bland fossilerna på TV. Ett program betitlat "Carin" leds av en göteborgsbrutta som vid det här laget kan räknas till veteranerna på statstelevisionen. Anledningen är att hon redan som tonåring började förestå ungdomsprogram. "Carin" är mera lättunderhållning, ofarlig journalistik, helt i motsats till KGB. I slutet av det spelas beröm till programmet upp, kritik omdefinieras på sin höjd till synpunkter för privat bruk. Dags för denna TV-broiler att söka nytt jobb.
Det tredje programmet som börjar ha tjänat ut är Plus från Umeå. Tidigare firade det 20-årsjubileum, alltså också en 80-talare. Konsumentupplysning sköts numera lika bra på annat håll. Sverker är inte längre först med sina avslöjanden. Kvar blir tunnan som slamrar, något som inte i sig saknar underhållningsvärde. Dessutom lär programmet ha gett upphov till ett nytt ord, sverka, dvs. klaga i efterhand på inköpt vara. Så skulle det inte ha blivit om avtalsrätten varit mer utvecklad i Sverige.
