Landstingsrådet i Norrbotten heter Kent Ögren. Som en sista utväg i att hantera sin organisations främste kritiker, har han åsatt denne en psykiatrisk diagnos. Dylika sätt att argumentera på är alltid uttryck för desperation, men säger också något om hur det står till med demokratin och öppenheten inom Norrbottens läns landsting.
Jag har tidigare skrivit om dessa och jämfört med hur det är/var i Vitryssland respektive Sovjetunionen. Hade Norrbotten varit en stat hade förmodligen Anders Mansten placerats i fängelse eller på en psykiatrisk vårdavdelning som obekväm eller svårhanterlig.
Anders Mansten är en dissident i det ganska slutna och intoleranta debattklimat som råder i Norrbotten. Den skenbart enklaste vägen att tysta honom är därför att förklara honom för galen. Dessvärre är det alldeles för få bland norrbottningarna som inser det allvarliga i utvecklingen, och de som kommer utifrån och först reagerar på tillståndet här brukar resignera med tiden och börja göra de flesta andra, dvs. knyta näven i byxfickan, svära i fikarummet men i valen rösta som de alltid gjort. Med sådana att sätt att vädra sitt missnöje åstadkoms aldrig några förändringar.
Ögren och en partikamrat till honom är starkt drivande i att ett storlandsting ska bildas av ett utökat övre Norrland. Bara det faktum att han är inblandad i processen säger något om graden av seriositet som ska läggas in i projektet. Bortsett från detta behövs inte någon onödig mellannivå mellan kommun och stat i den svenska samhällsorganisationen. Hur många skulle blir förklarade för galna i sådana eventuella verksamheter för inkompetenta demokrater?
