En resa inåt landet häromveckan väckte vissa tankar. Nämligen, om vi till varje pris ska hålla liv i hela Sverige. Ett alltmer upprepat mantra är att det endast är värt att satsa på glesbygd en mils radie utanför tätorter. Frågan är dock dessvärre fel ställd.
Det finns ingen lag som säger på vilka orter livet ska upprätthållas. Om exempelvis en driftig entreprenör tror att han eller hon kan leva på sin näringsverksamhet i den veritabla obygden så ska han eller hon få göra det. Må det då vara inom tradionell industriell råvaruproduktion eller upplevelseindustrin.
Vissa macholiberaler (för vilka orden service och hantverk är bannlysta) har en tendens att börja moralisera över vad som är rätt och fel näringsfång. Detta ska vi inte diskutera. Frågan är hur och om staten kommer in i det hela.
Staten är också den hjälpande hand som gör att den stora majoriteten av landets landsortstidningar kan fortsätta sina verksamheter. Helt klart står att denna form av sysselsättning i dagsläget är allvarligt hotad främst på grund av konkurrens från andra sätt att föra ut information än för bara 10-15 år sedan. Jag märker av detta i mitt deltidsyrke genom skillnaden mellan att distribuera tidningar i ett område med relativt ung befolkning och många med utländsk härkomst och hur det är där det bor fler äldre och folk som bott längre tid i Sverige. I det sistnämnda området är läsandet av papperstidningar fortfarande vanligt medan ungdomar och invandrare mer eller mindre överger prenumerationerna.
Det här fordrar givetvis ett bemötande på något sätt från de intressen som på detta sätt ser sin existens hotad, och greppet har blivit att hänvisa till unika besök på tidningarnas webbupplagor. Och då ser det genast bättre ut. Att för den skull till priset av lite reklamexponering läsarna fortfarande håller fast vid sina lokala avisor är dock missvisande. Journalistiken är de facto i allvarlig kris och stagnerar lokalt av andra skäl som går tillbaka just på problemet med moraliserande perspektiv på samhällsdebatten och kanske också rädsla. Ett annat problem är navelskådande, vilket gick att läsa i en spalt av en mångårig nöjesrecensent igår som valde att bevista Storsjöyran istället för en lokal stadsfest. Inte för att jag märkte någon större skillnad mot för hur han brukar beskriva festligheter men nog är det väl alltid bra att röra på sig.
