I början av 90-talet tog länstyrelsen i Norrbottens län fram en rapport som pekade på de största hindren för regionens utveckling. Dessa var en allmänt negativ attityd bland befolkningen till utbildning och serviceyrken, samt bristande stolthet över sin region.
Egentligen kunde det väl inte har sagts bättre och kärnfullare. Med tiden begravdes dessa upplysningar i en 10-15 årig tilltro till vad kunskapssamhället (oklart definierat) troddes kunna utveckla ekonomin och samhället. Det är troligt att bakom rapportern stod någon i Norrbotten uppväxt som varit hemifrån och fått lite vidare perspektiv, men kanske inte mottagits som han eller hon borde. Till skillnad från de flesta andra hör jag till de som är inne på att utveckling hör intensivt samman med att gå från det kända till det okända och slutligen hem igen. Att flytta från ett ställe till ett annat är med andra ord att stanna på halva vägen, vilket kan förklara inflyttades benägenhet att ta till sig så mycket av livsstilen på nya orter om de inte rör på sig snart igen.
Det må vara något hegelskt över mitt resonmenang. Den regionala identifieringen varierar också kraftigt mellan Norrlandslandskapen. Jag brukar skilja mellan kultur- och industriregioner i Norrland. Till de förstnämnda räknar jag Jämtland, Härjedalen, Ångermanland och Hälsingland. Till de andra Norr- och Västerbotten inklusive Lappland och Medelpad. Om de någonsin kan komma att uppträda samfällt med kraft låter jag dock vara osagt.
