Det har börjat komma intressant halvårsstatistik angånde tillståndet i den region där jag för närvarande bor. Igår gick det att konstatera att arbetslösheten här är mycket låg. Dock sades nästan ingenting om utanförskapet som enligt vissa källor kan vara uppåt 30 procent. Regeringen har antagligen lagt denna valvinnande fråga på hyllan eftersom den förmodligen inte kommer att kunna göra så mycket mer åt det under mandatperioden. Och oppositionen ser ju på det faktum att en del måste vara utlämnade åt staten för sin överlevnad som att sparka på de svaga.
I dagsläget verkar således utanförskapet vara en död fråga. Om inte den sittande regeringen eller kommande regeringar vill ta tag i arbetslinjen igen med allt vad det innebär av rehabiliteringsåtgärder och dylikt så står vi sannolikt inför en scenario att införa någon form av medborgarlön åt de som inte passar in. Det måste nämligen vara något sjukt i världens friskaste land att år efter år bevilja uppenbart arbetsföra förlängd sjukersättning.
Mot de positiva siffrorna om arbetslösheten står dagens om utflyttningen från Norrbottens län. Trots högkonjunktur har regionen negativ befolkningsförändring. Så frågan blir då givetvis vad som händer når de konjunkturkänsliga råvaruproducerande industrierna börjar gå dåligt? Massflykt från området norr om Skellefteälven? Tanken är inte djärv. I ett läge där många börjar bli less på att hålla underutvecklade regioner under armarna ser det riktigt illa ut på sikt. Troligt är att EU kan komma att sträcka ut en hjälpande hand, men det lär inte räcka långt.
Min första politiska diskussion med några sosseföreträdare hade jag inför valet 1985, första gången då jag fick rösta. Jag konstaterade redan då att regionalpolitiken misslyckats. Dessvärre står sig detta argument än idag.
