Idag funderar vi över en ny utkommen bok om den så kallade Enboms-affären. Journalisten Thomas Bresky har skrivit om ämnet. Särskilt mycket nytt verkar inte komma fram, utöver kända fakta som kan kategoriseras i tre huvudpunkter: 1) Att huvudmannen i affären, Fritiof Enbom, var en rätt obetydlig figur som sökte ett slags martyrskap i spionrollen genom att brodera ut med berättelser om sin verksamhet. 2) Att de övriga i härvan förmodligen fick för hårda straff på grund av det McCarthy-liknande åsiktsklimat som rådde i Sverige under femtiotalets första år, och 3) att det ännu röner ett mycket stort intresse från omvärlden när kommunismen längst norrut i vårt land avhandlas.
Det som går att fråga sig rörande denna sistnämnda punkt är varför det är så. Kulturfolk, författare, redaktörer, en del politiker med flera ställer gärna upp på skådespelet. Det kommande verkar inte så intressant. Även i andra avseenden är det förgångna ständigt på tapeten i nordligaste Sverige. Det finns de som gärna ser sjuttiotalet som en kulturell storhetsperiod för Luleå exempelvis. Och nittiotalet med dess offer-gärningsmannafilosofi har heller inte gått ur skallen på flera som återfinns inom de mest skilda yrken från chefer på hög nivå till poeter. Det är sådant här som ger en mindre stad ett rätt sunkigt intryck.
