Så smått har jag börjat komma en bit med träningen inför Stockholm Marathon. Idag sprang jag upp till gränsen för när en mara egentligen börjar, dvs. vid 32 km. Efter denna sträcka har många gått in i väggen. Längre än så springer jag aldrig på träning eftersom det tar på kroppen för mycket. Tävling är speciellt, då gäller det att höja sig ett snäpp och orka lite mer.
På de här tidiga vårpassen har jag lärt mig att den finns en viss sort av bilister som inget annat kan kallas än idioter. Eftersom det inte går att springa ända ut till vägkanten på grund av den snö som finns kvar där ännu så finns det de som av ren elakhet uppmärksammar detta och tar sikte på mig och passerar endast en hårsmån ifrån en. Det ska sägas att den stora majoriteten av bilister uppvisar en mycket stor hänsyn till oss löpare, men så finns det någon procent av dessa som borde plockas av körkortet. Förr eller senare inträffar det en olycka relaterad till denna form av prickkörning. Och då lär debatten släppas lös med full kraft i vanlig svensk ordning.
Jag kräver inte att löparna ska lindas in i bomull eller förses med speciella privilegier. Men det borde vara varje bilists plikt att lätta lite på gasen när en cyklist, gångtrafikant, inlinesåkare eller löpare nalkas. Det finns förresten en omfattande terapikörning som inte verkar ta någon ände. Folk ger sig ut och kör bil för att få utlopp för sin rastlöshet. Att förflytta sig från punkten A till B och sedan tillbaks har blivit ett högst naturligt förkommande självändamål. Det är inte hållbart i längden, varken miljömässigt eller för den personliga utvecklingen. För egen del har jag aldrig kört längre än den rätt vanliga sträckan 2000 mil på ett år trots ihärdiga försök att verkligen nyttja bilens transportmöjligheter fullt ut.
