Såg just slutet av "Debatt" som bland annat handlade om brott och straff, men också hur kriminalvården snarare bryter ned intagna och gör dem omöjliga att fungera ute i samhället efter avtjänat straff. Samma ämne behandlades i Uppdrag Granskning igår. Jag tillhör dem som tror att straff kan göra människor bättre om fängelsetiden ägnas åt vettig rehabilitering i form av meningsfullt arbete. Individualprevention är ju också det ena motivet till varför fängelser används enligt vedertagen straffrätt.
Det är intressant att de att straffdömda idag väljer att träda fram offentligt. Detsamma gäller en annan grupp i samhället, de psykiskt sjuka som ju är också offer för disciplinering och kontroll inom de vårdformer som tillämpas på dem. Samtidigt används beteckningen psyksjuk på ett ganska godtyckligt sätt i syfte att "lyfta ut" besvärliga fall från brottsutredningar, senast idag i det mycket omskrivna så kallade Rödebyfallet.
I takt med att alltfler samhällsgrupper "kommer ut" med sina problem och sin läggning hyser jag goda förhoppningar om att det kanske i en framtid inte längre går att stämpla avvikare och behandla dem så illa som skett i nästa alla tider. Det handlar inte främst om att vi ska ta lätt på brottslighet, utan om att det egna ansvaret ska ligga till grund för utförda handlingar.
