Förra veckan visade Sveriges Television dokumentären "Fördärvet". Den handlade om ett av de mest uppmärksammade, men absolut inte det första, fallen av tvivelaktig forskning. Var och en som någon gång vågat ifrågasätta en känslig universitetslärares forskning vet att om det görs på fel sätt eller i fel sammanhang så kan man verkligen få fan för det. De som hävdar att universitetsidén går ut på kritiskt tänkande och kunskapssökande befinner sig förmodligen någonstans uppe i det blå när de orerar om dylikt.
Fallet med Christopher Gillberg som lanserade DAMP-begreppet i början av 80-talet är ändå bra mycket mer än bara ett sandlådekrig. För många som fått diagnosen har DAMP snarare fungerat som en stämpel eller ett sätt att ha någonting att skylla ifrån sig på än någonting att bli hjälpt av. Sociologen Eva Kärvfe och läkaren Leif Elinder som begärde ut material från Gillbergs forskning fick efter dom i Kammarrätten rätt att ta del av forskningsresultaten, något som aldrig skedde eftersom några medarbetare till Gillberg förstörde de 12-27 år gamla forskningsjournalerna innan Kärfve & Elinder skulle påbörja sin granskning.
Något som frapperar i den här affären är hur Gillberg och hans uppbackare reagerat på kritiken. De talar om sig själva som utsatta för en häxprocess från sina vedersakare, vilket är ett bakvänt resonemang eftersom det är de som försetts med DAMP-diagnosen som stämplas som avvikare av Gillbergs forskning. Annars skulle inte DAMP användas som ett skällsord. Precis som cp användes på skolgården i min generation så är de nya psykiatriska diagnoserna intet annan än ytterligare några i raden av begrepp att definiera ut de som sticker ut.
