En bild säger mer än tusen ord är en sliten fras. I mitt närområde finns en vårdcentral som jag inte har så goda erfarenheter av. Kanske är vidstående bild talande för tillståndet där. Vid åsynen av skyltarna som hänvisar till den går tankarna till något mera sunkigt, tillbaka till barndomens sjuttiotal då den gängse normen var att offentliga vårdåtaganden var överlägsna andra alternativ på området.
Skyltarna till "läkarstationen" och "folktandvården" står dessutom snett. Utanför bild finns apotekets skylt som ger ett betydligt fräschare intryck. Som bekant är apoteken än så länge en statlig angelägenhet, medan de regionalt organiserade landstingen står som huvudman för vården.
Det här är inte en lyckad lösning. Inom landstingen, speciellt det jag själv måste tillhöra, verkar organisationsproblem och dåliga villkor för de anställda vara legio. För att inte tala om hur patienterna drabbas. Något som pockar på förändring för våra regionreformatörer är därför ändra på denna situation. Att landstingen får fortsätta förestå vården ser jag inte längre som en framkomlig väg.
I den svenska samhällsorganisationen har traditionellt socknen haft en tung roll. Alltifrån kristendomens införande i landet var det kyrkan som tog hand om som det hette barmhärtighetsinrättningarna. När sjukvården började utvecklas blev det så att de efter 1862 landstingen fick överta dessa viktiga samhällsfunktioner. Idag kan vi se att detta inte var bra. Därför är argumentet att kommunen ska få ombesörja åtminstone primärvården en inte särskilt kontroversiell ståndpunkt. Den högtspecialiserade vården bör staten få på sitt gebit. Men bevare oss från landstingen som vårdgivare i framtiden.
