Det var Andy Warhol som sa att i framtiden kommer alla att vara världsberömda i femton minuter. Det påståendet har inte gällt i svensk politik de senaste 10-15 åren. Inte heller inom journalistiken i den översta delen av Sverige.
Norrbottens-Kuriren annonserar efter en ny politisk redaktör eftersom den nuvarande på posten går i pension i sommar. Det har varit mycket enmansshow på tidningens ledarsida sedan han tillträdde. Mycket name-dropping också, helt tvärtemot den tendens jag skrev om i gårdagens inlägg. Personfixeringen har varit markant, mest frapperande i form av favoriserande gubbsjuka av två kvinnliga politiska blåbär från Norrbotten.
Mest ihågkommen kommer nog Bo Östman bli för sitt frontkrig mot landstinget. Inget ont i det för detta är en ifrågasatt institution. Ändå hade jag gärna efterfrågat lite mera "hjärna" bakom analyserna. Som till exempel den Maciej Zaremba gjorde i en artikelserie om landstingen: "här är tjänstemän politiker och politiker tjänstemän", något som fångar problemet i ett nötskal.
Det brukar bli tomt efter personer som dominerat. Så blev fallet på NSD:s ledarredaktion efter det att Lotta Gröning försvann till Stockholm som debattredaktör. Idag står politikavdelningen på Norrlands största dagstidning mest för amatörism. Det går inte att lita på det man läser. Jag retade mig ofta på Grönings sätt att skriva åt sina läsare istället för att lämna utrymme för egna tankar, men har efter att ha sett vad som kommit efter henne fått göra vissa omvärderingar.
Med Östmans tillbakadragande sker förhoppningsvis slutet på en epok. Jag vet inte hur mycket hans eget sätt att arbeta är uttryck för hur det blivit på tidningen. På Norrbottens-Kuriren trampas det för tillfället mycket vatten. Skrivits har det mycket om Obol men ändå på något sätt ingenting. Med spänning inväntas beskedet om vem som ska få en mindre guldspade. På kultursidan härskar huliganismen. De skickligare skribenterna har svårare att märkas.
