Några statsvetare anförda av (s)-veteranen Thomas Persson vid Uppsala Universitet menar i en debattartikel i DN att Göran Perssons presidentlika ledarstil är en myt. Argumenten för detta är att förre statsministern inte varit en särskilt flitig regeringsombildare och att han plockat in ministrar med tidigare erfarenhet av tunga partipolitiska uppdrag som statsråd i en utsträckning som inte avviker speciellt gentemot tidigare regeringar.
Min fråga är om dessa mått verkligen är användbara för att visa att en viss personkult knappast uppstått kring Perssons person. Det "påstås", hävdar artikelförfattarna, att Persson varit en mästare i att plocka in svaga ministrar utan vare sig parlamentarisk eller partipolitisk erfarenhet. Men är politisk bakgrund per definition uttryck för självständighet och autonomi?
I bakgrunden till talet om Persson som en som omger sig med nollor ligger givetvis föreställningen om en svensk variant av en annan socialistisk ledares sätt att härska. Hur korrekt den än må vara så borde det gå att efterlysa forskningsmetoder som också tar hänsyn till individen utöver idén om det goda styret.
