Det har varit svenskt jazzfirande i Luleå i helgen. Ett otal svenska band och musikkonstellationer har fått möjlighet att visa upp sig på en scen som inte alltid kanske satsat på denna musikform. Radions P2 har sänt direkt från konserterna. Huvudnumren igår var Norrbotten Big Band och Nils Landgren.
Den sistnämndes framträdande höll på att förstöras av en flicka som började bedriva feministisk agitation från scenen. Publiken accepterade ibland motvilligt kutymen på jazzkonserter att applådera efter individuella prestationer.
Att skriva om musik är ett av de bästa sätten att visa upp sig intellektuellt menade bortgångne sociologen Pierre Bourdieu. Lokala skribenter lär inte missa tillfället att ta vara på detta. Om de kan något om jazzmusiken som sådan är en annan sak. Kanske är det viktigaste bara att få gå ut och ta en öl.
Jag noterar att SVT sänt en dokumentär om egendomlige teatermannen Staffan Westerberg, som anklagats för att ha förstört en hel barngeneration med programmet Vilse i pannkakan. Varför TV-ledningen väljer att ge utrymme åt denne ställer jag mig frågande till, likaså varför någon ger sig på något sådant som studieobjekt. Kanske är det så att man måste ägna sig åt det tokudda om det inte går att märkas på annat sätt.
