Så här på kvällskvisten några timmar innan jobbet börjar tänkte jag spinna vidare något på temat kultur som fernissa. Jag har nämligen läst den på Atlantis förlag utgivna boken Tyskarna och civilisationens bräcklighet av Norbert Elias. Hur kunde det folk som vi framför andra förknippar med kultur hänge sig åt en politisk ideologi av så lågt slag?
Elias ger flera svar på frågan. Sociolog som han är finner han klassperspektivet intressant att arbeta med och noterar att borgarklassen sent släpptes in av det härskande adelskiktet till en maktägande position i staten. När detta så skede så fick den borgerliga medelklassen anpassa sina moraliska och humanistiska ideal till adelns, inte tvärtom eller att en kompromiss mellan dessa och oföränderliga arv och traditioner som aristokratin värnade om nåddes.
Följden blev bland annat en kvarvarande våldskultur i Tyskland, manifesterad genom duellen som var en seglivad företeelse i landet. Tyskland som nation hade också ett mindervärdeskomplex genom att ständigt ha åkt på stryk i krig av mer centraliserade stater genom åren. För Tysklands utveckling utgjorde trettioåriga kriget något av en mardröm medan 1600-talet för Frankrikes, Englands, och Nederländernas del utgjorde en av de mest lysande epokerna i deras historia. Kontrasten mot engelsmännens liv i "splendid isolation" är slående.
Det har sagts att 68-vänstern i den form den tog i Västtyskland var ett fadersuppror mot den förkrigstida äldre generation som ännu fanns kvar och som inte gjort upp med det förgångna. Samtidigt var våldsverkarna ur den unga generationen själva med några få undantag sprungna ur medelklassen och inte alls några genuina arbetarrevolutionärer. Fallet Tyskland visar med all önskvärd tydlighet att 40-talistgenerationen inte var den första som fick vara ung och rebell utan den sista som måste vara gammal och traditionell.
