Den politiska person som varit mest på den senaste veckan är förre statsministern. I några avsnitt av sparkade SVT-journalisten Eric Fichtelius har Göran Persson fått ge uttryck för sina åsikter kring regerandet. En del nytt har kommit fram men det mesta av uppmärksamheten koncentreras kring vad han hävt ur sig om politiska motståndare och kollegor.
Okänt är hittills vem han ansett vara bäst lämpad att efterträda honom. Klart står för mig att Persson nog länge varit less på att styra. Kanske har han inte kunnat hitta någon kronprins/kronprinsessa. Med Sahlin har i alla fall arvslinjen återupprättats. Hon var ju Carlssons flicka.
Ändå undrar jag om inte Mona Sahlin i stil med Karin Söder, Maria Leissner och Ulla Hoffman måste ses som en nödlösning. Det hela hänger på hur hon förmår etablera sig som representant för rörelsen de kommande åren. Förlorar socialdemokraterna 2010 hänger hon löst.
I alla händelser är det tveksamt om så mycket tid bör ägnas åt det parti som förut ansetts statsbärande trots att det bara vid två tillfällen uppnått egen knapp majoritet vid val. De sista åtta åren har socialdemokraterna därtill varit beroende av två mindre partier som släpptes in i regeringskansliet. Det handlar idag om ett parti med stöd av trettiofem procent, i huvudstaden ernåddes bara tjugofem. Vägen tillbaka till makten verkar längre än någonsin.
