Politisk polisanmälan?

Radiotjänst (kallas ömsom myndighet, ömsom företag) har fattat beslut om att polisanmäla de tre ministrar som skolkade från TV-licensen. I beslutet deltog Christina Jutterström men också Lars Lindberg, "vd" för Radiotjänst. Var den förstnämnda står politiskt är ingen hemlighet. Desto mindre känt är att den sistnämnde har ett förflutet som chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten.

Frånsett att det förefaller märkligt att polisanmäla just ministrar bland alla licensskolkare i landet så reagerade åtminstone jag på att Lindberg först intog hållningen att inga anmälningar var aktuella. För att en dag senare låta helt annorlunda.

Av detta går det bara att dra slutsatsen att Radiotjänst (med placering i Kiruna) är ett redskap för makten. Fredrik Reinfeldt ägnar sig således inte åt ministerstyre när han ifrågasätter "myndighetens" agerande.

Vi kan en gång för alla slutligen också fastslå att det knappast förhåller sig så att det politiska livet kretsar kring vad som sker i nordligaste delen av Sverige. I så fall skulle inte chefen för den utlokaliserade verksamheten på det sätt som skett uppträda som en veritabel sprattelgubbe.

Skandalskrivandets diskreta charm

Det är inte lätt att bli minister. Inte så lätt som kanske en del föreställde sig. In i detalj synas de nya regeringsmedarbetarna, och frågan är om fullständig oförvitlighet är det krav som ställs på dem.

Men det är inte fel att de granskas. Frågan är dock om det ska betraktas som så värst allvarligt att inte ha följt förmodligen världens mest utstuderade skatteregler. Det handlar ju trots allt om hantering av egna pengar. Inte om sådana som redan betalts in till staten.

Jämför därför gärna de senaste dagarnas skandalskriverier med vad som försiggick under den senaste socialdemokratiska regeringen. Och var var Lars Danielsson egentligen annandag jul 2004?

Den borgerliga alliansen med folkpartiet i spetsen har gått ut hårt mot att bekämpa fusket. Så egentligen förtjänar de nya statsråden en hårdare behandling. Men återigen: det handlar inte om pengar som redan är statens.

När drevet avslutats och skandaljournalistiken fått sina byten är det tid att ge plats för nyktra analyser av problem som snarare kräver praktiska lösningar än ideologisk dogmatism. Som till exempel diskussioner kring hur förbättra förhållandena för de som jobbar inom den gängse svartarbetsbranschen genom att sänka skatten.

Lite mer eftertänksamhet och bättre mediehantering hade behövts hos de två statsråd som fick avgå. Sedan spelade det också in att de båda var kvinnor. I det långa perspektivet tror jag inte det skedda och det som fortfarande sker kommer att ha någon betydelse för regeringsarbetet. Snarare mynnar det ut i en förnyad kritik mot högskattestaten.

Det syns utåt

I helgen delas Eyvind Johnson-priset ut till Göran Greider. Något som uppmärksammas i ett referat i Norrbottens-Kuriren under rubriken "En viktig röst i tiden".

Man kan fråga sig vilka kriterier juryn använt sig av när den utsett pristagaren. Greider har av någon fått det betecknande epitetet folkhemsnostalgiker, bland annat på grund av sitt intresse för industrinedläggningar och löntagarfonder. Tidigare har även PO Enquist fått priset, känd också för sin hyllning av Pol Pots regim.

Skäl nog finns därför att upphöra med denna verksamhet. Eyvind Johnson levde i samtiden med en egen kompass. Det har varken Greider eller Enquist någonsin gjort. Han tog som en av få svenskar tidigt ställning mot nazismen; efter andra världskriget såg han största hotet mot världsfreden i kommunismen.

Eyvind Johnson-priset är instiftat av Bodens kommun. I likhet med hedersdoktorat vid mindre högskolor är dess främsta syfte kanske därför att skänka glans åt orten ifråga. Vilket emellertid inte undanskymmer faktum: att Eyvind Johnson i grund och botten alltid stod den politiska liberalismen nära. Tänk om någon tog fasta på detta stället för att bara sticka upp fingret i vinden. Det brukade Eyvind aldrig göra.

En orolig värld - trots allt

Två händelser nyligen minner om vilken förmån det är att bo i den relativt trygga delen av världen. Mordet på regimkritikern Anna Politkovskaja medförde knappast mer än en axelryckning från den ryska statsledningens sida. Juristen Putin har tidigare deklarerat att han vill införa lagens diktatur i landet. Precis som om lag och rätt vore samma sak.

Med en sådan attityd blir Rysslands lagar aldrig mer än en redskap för makten. Grundläggande i all rättsutbildning är att skilja mellan lag och rätt, något Putin verkar ha missat. Men så fick han också sina lärospån inom ramen för Sovjetsystemet. Varför då alls fundera över vad som är rätt?

En annat problem av kanske allvarligare karaktär uppenbarade sig när Nordkorea i måndags sprängde en kärnvapenladdning. Det har tolkats som om detta syftat till att splittra FN, som diskuterat sanktioner mot landet. Men effekten verkar ha blivit den motsatta eftersom Kina efter provsprängningen visat sig mer beredda att gå med på USA med flera länders hårda linje gentemot Nordkorea. Under tiden växer kanske ett nytt Irak-exempel fram innan Ryssland ändrar sin hållning.

En stor dag

Fredagen den 6 oktober lade nye statsministern Fredrik Reinfeldt fram regeringsförklaringen. Den kommer att fungera som riktningsgivare för politiken de närmaste fyra åren. För första gången på många år nu finns det ett gediget politiskt dokument att hänvisa till som andas framtidstro.

Det har fått kritik för att låta som en schysstare variant av en socialdemokratisk regeringsförklaring. De passiva verben finns med där och vaktslåendet av den svenska modellen. Men det finns mycket annat också som tar tillvara individens möjligheter och förmågor. Samt korrigeringar av maktmissbruket.

Först nu börjar jag inse att det under Perssons regim varit frustrerande att leva i Sverige. Hans artikel i DN förra veckan tyder också på att han låst sig vid en linje och aldrig väl egentligen levat i samtiden. Han har kört ner Rörelsen i botten. Ett ordentligt renoveringsarbete av partiet är vad som förestår.

Innehållet i regeringsförklaringen kom något i skymundan av ministerlistan. Om de nya ministrarna finns i vanlig ordning både positivt och negativt att säga. Något riktigt bomskott, några överraskningar, självklara utnämningar, på det stora hela taget dock en kompetent regering. Det viktiga är att inte fästa så där alldeles stor vikt vid personerna, och framför allt att inte använda sig av dubbla måttstockar när den nya regeringen läggs vid sidan av den gamla.

Hur kollektivet uppträder blir avgörande för om alliansregeringen finns kvar över nästa val. De som ska styra landet är inte som Norrbottens-Kurirens ledarskribent menar några antingen goda eller onda figurer hämtade ur Sagan om ringen. Den sammanhållande politiken bildar grunden framgången.

Det är emellertid ofrånkomligt att inte säga något om den mest uppmärksammade ministerutnämningen. Att Carl Bildt är långt ifrån någon förbrukad kraft i politiken är den främsta anledningen till att han fick bli utrikesminister. Bildt har för övrigt alltid varit mera intresserad av politik än politiker. När han nu ska översätta sitt intresse till att vara Sveriges röst i världen finns en risk att han kan göra en blek figur. Utnämningen av Bildt kan lika gärna vara en dödskyss från Reinfeldts sida.

En "liberal" tar till orda

En så kallad liberal tar till orda i dagens Expressen. PM Nilsson har väl aldrig gjort sig känd som någon djupsinnig skribent. Dagens välfärdsstatshistoria från 1960-talet och framåt tar dock priset. "Vi fick ishallar, simhallar, tennishallar och bollhallar att drälla i på fritiden och svenska världsstjärnor att sikta mot", skriver redaktören och fortsätter: "Världens bästa sagotant skrev våra barnböcker. Världens bästa popgrupp gjorde musiken till våra klassfester." Samt annat till stöd för tesen att alla födda på 1960-talet i Sverige hade bästa möjliga uppväxtförhållanden.

Det är sant att även jag hade tillgång till ovanstående. Men hockeybanan gick inte att använda som man ville på grund av kyla, snö och andra orsaker. När skolan hade bad på schemat gick en fascistiskt lagd badvakt fram och tillbaka längs bassängkanten och vrålade åt elever som inte höll sig till regelverket. Tennisbana hade jag alldeles ovanför föräldrarnas tomt men kommunen var inte särskilt villig att underhålla denna. Snedstudsarna blev följaktligen många. Och på volleyboll- och basketmatcherna hörde jag oftast till de som blev sist valda. Inte konstigt då att jag höll mig till individuella idrotter som löpning, orientering och längdskidor. Där fanns en idealitet som klarade sig utan kommunens stöd för det mesta.

Jag ska också erkänna att jag läste Bröderna Lejonhjärta inte mindre än tre gånger. Först på senare år har man emellertid börjat tala om denna bok som Sveriges första fantasyroman. Och ABBA var väl snarare tjejernas version av Kiss eller Sweet. Allt anför PM som förklaring till de nya moderaterna. Nyliberalerna med Reinfeldt i spetsen blev vuxna till slut helt enkelt.

Det finns ingen modern demokrati som klarar sig utan välfärdsstat. Men dess skötsel måste ständigt diskuteras. Sossarna glömde bort detta beroende på Persson eller andra orsaker. De som blev de nya moderaterna såg detta och tog staten ifrån dem. På en punkt är jag ändå överens med Nilsson, och det är när han skriver att de nya moderaterna lever sina liv intimt sammanvävda med det offentliga. Politik är numera ett yrke.

Vem är egentligen Yvonne Stålnacke?

Att socialdemokraterna fick egen majoritet i kommunfullmäktige i Luleå hade knappast att göra med politiken partiet bedrivit. Istället var den ett klart mandat till kommunalrådet Karl Petersen och en misstroendeförklaring till det alternativ till regering de borgerliga erbjöd.

Vad inte väljarna fick veta var att Petersen som det verkar antagit en tronföljare som blir kommunalråd tillsammans med honom själv. Yvonne Stålnacke är den som kommer att träda in när Petersen vill lämna över ansvaret för kommunen. Och det kan komma att ske under de kommande fyra åren.

Vem är då Yvonne Stålnacke? Stränggjutare, erfarenhet av flera uppdrag i politiska sammanhang och före detta landstingsråd bland annat. Den sistnämnda funktionen lämnade hon i protest mot beslutet om BB i Kiruna, vilket renderade i en del sympatier. I rollen som ABF-ordförande har hon anklagats för att hantera klubban för snabbt. Från SSAB minns jag henne mest för hennes gälla röst mitt bland karlarna och den nedlåtenhet med vilken hon behandlade en nyanställd på hennes arbetsplats.

Stålnacke har något så ovanligt som genuin arbetarbakgrund i ett parti som numera endast säger sig företräda arbetarna. Det är en styrka. Men hur kommer hon att agera som makthavare i ett mera kompetent politiskt organ än landstinget? Är inte risken uppenbar att vi har fått en riktig despot på halsen alternativt en svag marionett?

Fallet med lanseringen av Stålnacke som kommunalråd understryker ännu en gång vikten med tydlighet när politiska företrädare ska utses. Omsatt till verklighet innebär detta att ökat utrymme ges för personval, helst i form av majoritetsval istället för proportionella val. Till Petersens popularitet är bara att gratulera, men det var fult dölja sin kronprinsessa.

Två nya medlemmar i unionen

EU sväller ytterligare i och med beslutet att släppa in 26:e och 27:e medlemmen från och med årsskiftet. Unionen börjar därmed närma sig maximum för hur stor den kan bli. Nu återstår Balkanstaterna, Vitryssland och Ukraina som möjliga medlemsländer i framtiden. Turkiet och staterna vid södra Medelhavskusten lär få vänta längre.

Det kommer dock att ställas hårda krav på Rumänien och Bulgarien. Korruption, rättssäkerhet och organiserad brottslighet är problem som man måste komma tillrätta med. Samt att ordna så att det finns institutioner som kan hantera de enorma mängder med jordbruksstöd som ska betalas ut till de ekonomiskt efterblivna ländernas bönder.

Vi har av allt att döma kommit till en punkt där den så kallade sammanhållningspolitiken inom EU måste refomeras kraftigt för att det ska vara möjligt att fortsätta med utvidgningen. Det skulle i och för sig gå att säga att import av billig arbetskraft kan väga upp stöden som betalas ut till fattigare medlemsländer. Men då får också utsugarteorier en renässans.

På sikt ser jag ingen framtid för understöden till eftersatta regioner och nationer. EU måste finna andra vägar till mottot "Hela Europa ska leva". Klart är i alla fall att med de två sista gamla öststaternas inträde i unionen så faller slutligen till fullo Berlinmuren.

De dåliga förlorarna ger sig tillkänna

Det är kutym att efter ett regeringsskifte får den nya regimen hundra dagar på sig att bli varm i kläderna i sin nya roll. Den avgående statsministern har inte respekterat detta i och med sitt uttalande om hur länge han tror borgarna kan hålla ihop med mera. Annat är väl inte att förvåna. Fram till den extra partikongress som sossarna ska hålla i mars har han en Golgatavandring att genomlida. Nederlaget ska analyseras och plats måste ges för självkritik och oomorientering. Göran Perssons person kommer att ta stryk.

En annan dålig förlorare var Olof Palme som direkt på valförlusten 1976 lovade de borgerliga "ett helvete" från oppositionens sida. Ingvar Carlsson tog väl heller inte nederlaget 1991 som en stor man. Dock gratulerade han Carl Bildt till segern och gav den nya regeringen en chans den första tiden vid makten.

Det har spekulerats om en del huvuden kommer att rulla efter det som hänt det gamla arbetarepartiet. Precis under 35 procent ställde på något sätt socialdemokraterna inför fullbordat faktum. Tiden är förbi som ensamt statsbärande parti. En som kommer att åka från partitoppen definitivt är Marita Ulvskog. Hon blev en tillgång för borgerligheten, och i en eftervalsanalys i SVT24 kunde jag riktigt se hur hon la band på sig för att inte häva ur sig något om statskupp, näringslivets ondska eller patriarkatet.

En fråga som tagits upp är också om den nya regeringen kommer att "bli dyrare" än den gamla. Koalitioner, har det visat sig, kostar mer än enpartiregeringar. Den frågan anser jag saknar relevans idag. Sverige har i praktiken haft en koalitionsregering sedan 1998. Det är länge sedan sossarna regerat enbart med stöd av ett parti som regeringsunderlag. Så nog har samarbetet med v och mp kostat det också.

Slutligen noterar jag att Anders Isaksson har liknande spekulationer som mig själv om vem som kommer att efterträda Persson. Det blir troligen Mona Sahlin. Därmed ökar utsikterna till en borgerlig valseger även 2010.

Sverige som det en gång var

Olof Abrahamsson, ledarskribent på Norrländska Socialdemokraten, har skrivit en intressant artikel om regionalt självbestämmande. Han jämför Skottland inom Storbritannien med Norrland inom Sverige. Det skotska självstyret skulle kunna få en parallell i Sverige i form av ett regionparlament, menar Abrahamsson.

Det finns onekligen likheter mellan Skottland och Norrland. Förhållandet till centralmakten, basnäringarnas betydelse och det politiska landskapet, är några. När jag åkte med färja till England i somras samtalade jag med en skotte på bussen från hamnen till Newcastle. Engelsmännen är inga riktiga britter, menade han. Dessa finner du istället i Wales, på Irland och i Skottland. England är för "uppblandat" med andra kulturer, konstaterade denne man från Berwick.

I riksdagsvalet nyligen gick det för vänsterpartiet och socialdemokraterna i Norrland ungefär som i övriga landet: bakåt. Fortfarande är dock socialdemokraterna ett 40- till 45-procentsparti i denna region. Sverige som det en gång var med andra ord. Med den stora skillnaden att beroendet av statsmakten är en realitet. Därför biter man inte den hand som föder en och röstar borgerligt i första taget. Däremot går det an att vara skeptiska till en annan givare, EU.

I regionfrågan som för närvarande är död i Sverige står valet mellan att orientera sig efter tyskt eller brittiskt mönster. Väljes den tyska modellen är det nog snarast tal om inordna hela nationen Sverige i en europeisk federation. Med Storbritannien som förebild blir det mera fråga om begränsat självstyre, som i fallet Skottland.

Ponera då att Norrland får ett regionparlament förlagt i Umeå. Innebär det inte då att andra större regioner inom landet också vill starta eget. Som exempelvis Västra Götaland och Skåne där regionaliseringen de facto drivits längre än i Norrland genom försöksverksamheten med regionala självstyrelseorgan som pågått i snart tio år.

Ytterst är det givetvis en fråga om identitet om Norrland ska få bli ett svenskt Skottland. På Ord & Visor Förlag i Skellefteå ligger ett manus med min synpunkt i ämnet. Utgångspunkten för den är en diskussion kring det norrländska landskap med svagast identitet, Norrbotten, och det med starkast, Hälsingland.

Norrbotten bröt mot trenden i resten av landet i riksdagsvalet genom att (s) gick framåt där. Till viss del kan detta förklaras av att sjukvårdspartiet inte förmådde fånga upp de röster som Lars Törnmans Norrbottensparti fick i förra valet. Av dessa fick nu sossarna en del.

Utvecklingen i landets nordligaste region - att döma av valresultatet - går alltså inte trögt. Den går bakåt. Till detta ber jag att få återkomma fler gånger.

Påvliga förlöpningar

Påvens citering ur en medeltida text om Muhammed tidigare triggade kanske igång den debatt som följde på publiceringen av karikatyrerna i Jyllands-posten. I alla fall blev han den förste i sitt ämbete som någonsin offentligt beklagat sina egna ord. Det räckte inte, och Benedictus XVI försökte med att hävda att det han sagt missförståtts.

Någon diplomatisk kris verkar inte vara i sikte denna gång men återigen har vi blivit påminda om hur känslig frågan om kristendom kontra islam är. Att ledande företrädare för västvärlden ens berör korstågsretorik bidrar helt säkert till upprörda känslor.

Den nye påvens ovana vid att hantera praktiska problem har framförts som orsak till krisen. Johannes Paulus II hade en bättre förmåga till dialog med islam enligt de flesta. Som långdistanslöpare reagerar jag då inte speciellt mycket över konflikter av dylikt slag. Den bäste svensken i grenen heter ju Mustafa Mohamed.

Vad bör göras?

I det tysta sker nu förhandlingar mellan allianspartierna om ministerposter, politikens upplägg och regeringsförklaringens utformning. Det finns en uttänkt strategi för vad de borgerliga ska ta sig till, och det vi har att förvänta oss är en rad åtgärder de närmaste månaderna. Jag misstänker vi kommer att få uppleva något liknande det som skedde i Storbritannien 1997 när Tony Blair tillträdde. Fredrik Reinfeldt har ju för övrigt i honom sett en förebild.

Det återstår dock att se om de nya moderaterna förmår axla manteln som Sveriges statsbärande parti. Otroligt är inte att moderaternas popularitet kommer att fortsätta öka en tid. Sedan inträder så småningom vardagslunken, med allt vad det innebär av attacker från en revanschsugen opposition. Den verkliga utmaningen för alliansen kommer skulle jag tippa under den andra halvan av mandatperioden.

Av allt att döma var det jobben som avgjorde valet. De borgerliga erbjöd arbete och möjlighet att växa av egen kraft istället för pengar på nåder av staten. För det fick de mycket kritik eftersom fokus hamnade på de försämringar i A-kassan som föreslogs. Det har från allianshåll talats om att reformera AMS, men inte förutom från centerhåll om ändringar i arbetsrätten.

Men för att komma åt arbetslösheten måste arbetsrätten i dess nuvarande utformning diskuteras. För att få fler i arbete är det nämligen en absolut nödvändighet att det blir lättare att anställa och avskeda. Det finns ingen rättvisa i att hålla fast vid principen sist in, först ut, och den borgerliga arbetsmarknadspolitiken blir en halvmesyr om man tror att det skapas fler jobb genom att enbart försämra för de som inte har jobb i tron att hungriga vargar jagar bäst. Ett fortsatt regeringsinnehav efter fyra år hänger på denna uppgift.

Det är då frågan om socialdemokratin hunnit formera om sig för att kunna återta initiativet i svensk politik. Bo Rothstein menade igår på DN Debatt att borgarnas valseger var en seger för socialdemokraternas samhällsmodell. Fel folk men rätt politik således. Eller har denne mångårige kritiker av feminism och forskningens politisering slutligen kommit ut som sosse?

Snack i Studio ett

Eftervalsanalyserna duggar tätt i dessa dagar. Studio ett hade idag samlat ihop två statsvetare och s-veteranen Bo Krogvig till en översyn av partipolitiken ur ett europeiskt perspektiv. Den snacksaligaste av dem, Hans Agne, använde uttrycket "trovärdig" inte mindre än två gånger.

Ett missgrepp som även en kristdemokrat skulle kunna falla på. Här kan vi dock ställa större krav eftersom det rör sig om en vetenskapsman. Klart är i alla fall att Gudrun Schyman och Helle Klein med sina sätt att ta plats genom gutturala ljud i denne person har sin läropojk.

Skillnaden är bara den att medan Schyman och Klein agerar på påpud av Lenin respektive Partiet så gör Agne det med gudomligt uppdrag. En ny kraft i politiken?

Om kommunala frälsare

Japp, så var det klart. Statsministern har lämnat in sin avskedsansökan och de borgerliga tar över. Det var nog det bästa som kunde hända. Ett spörsmål att begrunda de närmaste åren är om det ska ställas extra stora krav på den nya regeringen, med hänvisning till hur borgerliga politiker brukar uppträda i opposition och dessas allmänna regeringsovana.

Må det bli hur som helst med den saken. Jag tycker då nu att det finns betydligt bättre utsikter till att påverka politiken sedan socialdemokraterna fått lämna ifrån sig makten. Så ser det ut på riksplanet. Men lokalt då? Hur är kontakten mellan väljare och valda ute i kommunerna?

Det finns ett fenomen som uppträtt allt tydligare på senare år, nämligen vad jag skulle vilja kalla kommunala frälsare. Alltså politiker som står över partikivet och uppträder mera som ett slags borgmästare. I kommunvalen i Norrbotten framträdde flera sådana, och i Fagersta i Västmanland återfinns kanske den mest uppmärksammade, vänsterpartisten Stig Henriksson vars parti uppnådde nästan sextio procent.

I kommunerna jobbar man på ett annat sätt än i rikspolitiken. Uppgörelser över den traditionella blockgränsen är inte ovanliga. Kommunens bästa är för ögonen, makten oftast inget mål i sig. Det är också betydligt större risk att medborgarna träffar sitt kommunalråd än sin statsminister. Den kommunale politikern är i regel en pragmatiker.

Det finns skäl att fundera över detta. Till att börja med går det att diskutera om inte skilda valdagar vore att föredra. Det skulle ge ett annat fokus på de frågor som ligger närmare väljarna. Självklart är det en ordning som socialdemokratin motsätter sig eftersom personlig kompetens då hamnar i centrum, och det aldrig varit det partiets bästa gren.

Jag noterar avslutningsvis att inget regimskifte verkar vara för handen i landets sannolikt minst lyckade politiska församling, landstingsfullmäktige i Norrbottens län. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om detta eftersom vi går mot en sjukvård som organiseras i statlig form. Kvar att syssla med blir kanske regionala utvecklingsfrågor, kultur, utbildning och transport.

Inom tio år tror jag Norrbottens läns landsting står som huvudman för Luleå Tekniska Universitet. Det lämpligaste vore nämligen att ansvaret för en politisk institution en gång för alla blir tydligt. Regionutveckling kan bli en paradgren för de mindre högskolorna. Men då måste landstingspolitikerna skärpa sig.

Sista striden är här?

Den 6 november 1881 höll en 32-årig skräddare det första socialistiska anförandet i Sverige på ämnet "Vad vilja socialisterna?". Han hade under sin gesällvandring i Tyskland tagit intryck av arbetarrörelseorganisationen där och ville bilda en svenska socialdemokratisk rörelse.

August Palm startade 1885 tidningen Social-Demokraten men tvangs redan året efter lämna över redaktörskapet till Hjalmar Branting efter en schism. Han fick många fiender eftersom han förutom att tala om de sociala orättvisorna även kritiserade kriget och kungahuset. År 1889 blev han fängslad för att ha spridit antimilitärisk propaganda.

Samma år bildades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Resten av berättelsen om detta är åtminstone i den officiella historieskrivningen en framgångssaga. Vi kan få anledning att kraftigt revidera denna bild under de kommande decennierna. Det finns flera anledningar till detta. Den främsta är att socialdemokraterna inte längre sätter arbetet i centrum, den näst främsta att partiets företrädare successivt i allt mindre utsträckning sysslat med arbete.

Själva idén med en svensk arbetarrörelse är därmed död. Ideologierna har för övrigt haft en undanskymd betydelse i årets valrörelse. Kanske är det inte en tillfällighet att ingen av de borgerliga partiledarna haft modet att angripa den kommunistiska ideologi som företräds av det parti som idag kallar sig vänsterpartiet. Olika förpackningar av politik konkurrerar mot varann istället. De nya moderaternas ideologi har jag då fortfarande inte blivit riktigt klok på ännu.

Bäst då att låta idéerna hamna i bakgrunden. Det här har socialdemokratin vunnit på i de senaste valen, men nu har verkligheten hunnit i kapp dem. Det är inte alls otroligt att partiet rentav kan komma att försvinna som en följd av detta, för att sedan återuppstå i en annan skepnad.

Mäster Palm rehabiliterades så småningom av rörelsen och står idag staty på norra Bantorget. Det är kanske en sådan person som skulle kunna ge en injektion till svensk politik. Han eller hon behöver nödvändigtvis inte vara socialist men någon form arbetsprov skulle nog inte skada för de som ger sig in i politiken. Det gäller företrädare i alla partier.

Affären som slog över i sin motsats

Valrörelsen har tagit en olustig vändning sedan en bomb påträffats intill folkpartiets valstuga i Malmö. Sannolikt har denna förberedelse till attentat ett samband med dataintrångsaffären som uppdagades förra veckan.

Händelseutvecklingen i denna historia är ett klassiskt exempel på hur en skandal kan få en rekyleffekt på grund av dålig hantering från de som skulle kunna tjäna på den. Med talet om ett svenskt Watergate och liknelsen av Lars Leijonborg vid en våldtäktsman slarvade sossarna bort en möjlig valseger.

Historien är också ett exempel på hur illa det kan gå när det inte finns en organisation som kan täcka upp. Inom folkpartiet som främst är ett ideologiskt parti tillerkänner man individen huvudrollen. Det förutsätts att denne ska kunna svara för sig, med påföljden att han eller hon ryker ganska snabbt när misstag inte kan förklaras. Så har också skett i och med partisekreterarens avgång och andra personer som satts i karantän.

Socialdemokraterna och dess fackliga grenar har landets starkaste politiska organisation. Ändå lyckades det inte för dem att plocka poäng ur något rätt allvarligt. Det kan bero på att de själva redan har nog smutsiga fingrar, men också på att de leds av fel folk.

Tidigare har jag skrivit om Katrineholms-Stalin, han som inte tål motsägelser och tycker om att lägga pussel. Vid en borgerlig valseger är det risk för att vi får uppleva en partikupp om inte Persson frivilligt stiger åt sidan. Jag tror mig nämligen veta att det mullrar i leden under tyrannen.

Stålverk 80 och Norrbotniabanan

Innan de borgerliga vann valet 1976 rådde det politisk enighet om att lägga Stålverk 80-projektet i Luleå på is . Efteråt när socialdemokraterna tappat makten försökte man göra gällande att det var borgarna som tagit ifrån norrbottningarna jobben och industrisatsningen.

En liknande taktik bedrivs nu av samma parti i fråga om Norrbotniabanan: om borgarna vinner, ingen kustjärnväg. Men här upprepar sig historien bara. Genom lögner och falska ryktesspridningar ska fås att se ut som om (s) ställt sig bakom detta projekt.

Inget kan vara mera felaktigt eftersom Norrbotniabanans förverkligande precis som kärnkraftsavvecklingen är villkorat från socialdemokraternas sida. Därför undrar jag nu om regeringen tror att befolkningen i landets nordligaste del är dum på något vis. Finns det en hemlig valstrategi för övre Norrland?

Om egenkära folkpartister och ansvarslösheten

Sverige saknar för närvarande ledning. Det är det slutsats jag måste dra efter att ha hört Göran Persson i duellen mot Fredrik Reinfeldt. Han har gått i opposition mot sin egen politik samtidigt som han står och skrattar. Oansvaret förkroppsligad således.

Att det egna är det starkaste av alla intressen är ingen hemlighet. Därför finns det skäl att granska representanter för det parti som varit på tapeten mer än något annat den här veckan.

Norrbotten har en representant för folkpartiet i riksdagen som söker stöd för ytterligare en mandatperiod. Hon har i olika sammanhang agerat för "småföretagen", som till exempel lönebidragsberoende postföretaget Kiruna Mail. Samt för en föräldraförsäkring avsedd för dubbelarbetande.

Med kunskap om den här yrkespolitikerns bakgrund är det inte svårt att räkna ut vad förslag av dylikt slag bottnar i. Detsamma gäller den höge militär och folkpartist som ställer upp i valet till kommunfullmäktige i Luleå under parollen "valfrihet till funktionshindrade barn". En jättefin tanke om det inte vore för att det sker utifrån egna utgångspunkter.

Det är sådana här iakttagelser i det lilla som bekräftar en bild i det stora av det parti som fordom var liberalt. Sådant som inte gör att jag kommer att lägga min röst på det.

Mjuka tag från EU:s sida

Irans verksamhet på området anrikning av uran har retat FN i allmänhet och USA i synnerhet. Det står nog klart den syftar till att på sikt framställa kärnvapen, varför oron är befogad. Sanktioner är den föreslagna åtgärden som de mera hårdföra i frågan driver för att komma tillrätta med problemet.

EU har dock valt en mera mjuk linje. "Utrikesministern" Javier Solana håller för närvarande samtal med Iran. Syftet är att få landet att förtydliga sig beträffande ett dokument som man skrivit som svar på ett paket om samarbete som lagts av Kina, Frankrike, Ryssland, USA, Storbritannien och Tyskland.

Europeiska unionen kan kosta på sig detta. Det tjänar ingenting till att representanter för västvärlden unisont ställer upp bakom den hårda linjen med sanktioner och militära ingrepp. Det underblåser bara ytterligare civilisationernas krig och den misslyckade världsordning där ett enda land råder över våldsmonopololet. Ge därför EU en chans.

En onödig bok

I kölvattnet av Da Vinci-kodens segertåg över världen har det blivit populärt att spekulera över alternativa berättelser kring Mannen från Nasaret, även kallad Jesus. En "hypotes" har häromsistens lanserats av exläkaren och exforskaren Lena Einhorn som går ut på att Jesus och aposteln Paulus är samma person.

För egen del har jag inget emot självständiga bibeltolkningar, mest för att jag själv inte är speciellt religiös. Den kanon som kyrkan tidigt fastslog och som bestämde vilka böcker som skulle ingå i bibeln eller den heliga skrift behöver sannerligen ifrågasättas. Men att det nu börjar bli big business kring ett ämne som faktiskt också är en vetenskaplig disciplin finner jag högst tvivelaktigt.

Att religion säljer bra nuförtiden är ingen större hemlighet. Det har inte minst Knutbyhistorierna och deckarförfattarinnan Åsa Larssons böcker om bland annat sektlivet i Torne lappmark visat. Låt oss dock komma undan alla försök som syftar till etablering på parnassen genom lanseringar av konsumtionsvänliga produkter i namn av sanning.