På 70-talet var det så att varje kommun med självaktning skulle hålla sig med en skidbacke. Så småningom kom det sig också så att varje region skulle hålla sig med ett hockeylag. En minnesvärd marsafton 1984 gick Luleå Hockey upp i högsta divisionen efter att ha krossat Hammarby i tre raka matcher.
Under vintern har det varit uppe till diskussion huruvida det var rätt av kommunen att sälja Coop Arena restaurerad till hockeylaget, dessutom med hyran betald. Alldeles frånsett affärens karaktär av otillbörligt gynnande av kommunens och hela regionens flaggskepp i idrottssammanhang, inställer sig alltmer frågan om det även av rent idrottsliga skäl finns anledning att satsa mer på Luleå Hockey.
Laget har varit illa ute förr, men i år ter sig kvalserien ett högst realistiskt scenario. Går det illa där åker Luleå ur elitserien efter 24 år i sträck i hockeysocieteten. Det har spekulerats en del hur det har gått dithän. Svagt spelarmaterial till följd av otillräckliga värvningar som i sin tur kan vara en konsekvens av föreningens misslyckade samarbete med Obol Investment nämns av många som huvudorsaken. Men intresset för hockey i stan har också minskat.
Luleå är inte längre en arbetarstad på samma sätt som tidigare, med den naturliga påföljden att idrotter som hockey tappar mark till andra intressen. Det hjälper inte att publik bussas från orter som Boden, Kalix och Piteå, ja till och med flygs från Pajala, i syfte att hålla uppe publiksiffrorna. Elitseriehockey är inte lika spännande längre och kanske lite för ofta förekommande. Det makthavarna i kommunen snarare borde fundera över vore därför om folk vill ha hockey längre, inte om hur mycket det ska lappas och lagas i en skadskjuten galjonsfigur.
