I min fackföreningstidning har under de senaste åren fokus svängt från att lyfta fram lyckade exempel på medlemmar till att ägna utrymme åt att den kategori av förbundets undersåtar som har svårt att få jobb efter examen. Bland samhällsvetarna är för närvarande 22 procent utan jobb enligt Juseks arbetsmarknadsundersökning. En grupp bland dessa som särskilt sticker ut är statsvetarna.
Det går att ha skilda åsikter om varför det är så. Ändå skulle jag vilja lansera en huvudförklaring till detta förhållande: svensk statsvetenskap vari inbegripes såväl forskning som utbildning har skaffat sig ett dåligt renommé genom att dess företrädare som under ett flertal år nu ägnat sig åt mediala framträdanden av diverse slag som inte kan anses som seriösa.
Jag ska inte göra något försök att utse störste pajasen inom facket. Det är en alldeles för grannlaga uppgift. Men klart står att yrket statsvetare inte har någon vidare status. Och ansvaret för detta ligger i första hand hos institutionerna.
Det har nu dykt upp en professionell statsvetare, varmed avses en med doktorsexamen, i bloggosfären. Han är förvisso inte den första. Gå gärna in på hans ankarplats och studera med fördel språket som rör sig någonstans mellan det frökenaktiga och en recension i Svenska Dagbladet under sent 90-tal. Narcissismen är naturligtvis normen. Vi ska veta vem som skriver, inte vad som skrivs. Budskapet går kanske inte in direkt men då det gör det är vi lurade. Killen har sålt in sig. Det hela liknar ändå mest ett projekt av en som inte kommit ut ur studentrollen ännu. Jag kan inte annat än beklaga det som sker.
Nu tjänar det väl inget till att nedlåta sig till att vara för elak även om det måste vara möjligt även för en liberal bloggare att ge sig på en räv i hönsgården. Samhällsvetenskapliga institutioner på universiteten tenderar att vara härdar för diverse svårplacerade element. Inte sällan blir de professorer som är bäst på att vara sämst, och jag känner till några fall som misslyckats med sina ingenjörsstudier och satsat på statsvetenskapen i stället. Det är väl knappast det som kallas för kompetensförsörjning.
