Det här med norrbottningar i förskingringen har jag studerat en del. Elaka tungor säger att det finns folk häruppifrån som knappt rör sig utanför arbetsplatsen och hemmet efter att de flyttat lite längre bort. De har med andra ord lite svårt att integreras på de nya bostadsorterna. Mest utbrett ska detta beteende vara hos de med anknytning till en viss religiös gruppering med förankring i inlandet.
Må så vara med det. Till syvende og sidst är vi alla individer och ska bedömas därefter. Gårdagens stora nyhet var att chefen på länsstyrelsens miljöavdelning ska bli chef på Naturhistoriska riksmuséet. Som vanligt när kråkvinkeljournalistiken får tag i nyheter av dylikt slag, framställs det som om det är fråga om ett toppjobb. Sanningen är att Naturhistoriska riksmuséet var det av de stora statliga muséerna som klarade sig sämst när de fick börja jobba kundorienterat och ta inträde. Hela 56% minskade antalet besökare från 2006 eller 400 000 i absoluta tal. Jan-Olov Westerbergs roll är nog därför snarare städgummans.
Han ska också bo kvar i Luleå. Kanske på grund av att han inte lär bli så långvarig på det nya jobbet, vad vet jag om en som byggt upp hela sin karriär på en regional myndighet. Särskilt klimatsmart det emellertid inte, för jag förmodar att Westerberg varken kommer att ha tid eller lust att åka fjorton timmar med tåg enkel resa mellan huvudstaden och residensstaden gissningsvis två gånger per vecka. Mest av allt skorrar detta falskt när det är fråga om en person som haft ansvar över miljöfrågor.
Mina iakttagelser angående norrbottningar som sedda lite över axeln på grund av sin inskränkthet och ovilja att ta till sig av nya intryck är måhända inte korrekt. Jag tycker ändå att om man heltidsjobbar på ett ställe så ska man inte bo 100 mil därifrån. Det är bara självbedrägeri och klimatdumt att göra så.
