Svenskans politiske chefredaktör summerar sina första fyra år i denna position. Inte särskilt förvånande uppehåller han sig vid det förgångna. För det var ju någon som menade att PJ Anders Linder starkt bidrog till Alliansens valseger. Nu är det mesta mycket bättre fastslår Linder. Det är däremot inte hans tidnings ledarsida längre.
Efter maktskiftet har Svenskans ledarskribenter successivt tappat i styrka som opinionsbildande kraft i svensk politik. En del (läs Ulf Adelsohn) håller nog inte med om detta. Vi ser det i form av sviktande stöd för regeringen, den som för att tala det riktigt Carlbildtigt, är bra eller bäst för Sverige. Bättre kommunikation har efterlysts av regeringsföreträdarna. Men frågan är om inte vad som saknas är en berättelse till folket om att de är bäst på att styra landet.
När jag läst igenom en artikel av PJ Anders Linder känner jag mig ganska tom efteråt. Det som kommuniceras går visserligen ut från texterna, men någon djupare idé bakom det han skriver tycker jag mig inte förmärka. Till råga på allt verkar den förmåga på ledarredaktionen som främst fått jobbet för sitt motstånd mot radikalfeminismen ha förirrat sig i gammaldags konservatism genom att börja försvara åtminstone en läkare som agerat olämpligt.
Om inte stödet för Alliansen förbättras snart bör dess främste supporter byta jobb. Eller åtminstone bestämma sig för om han är bloggare eller ledarskribent.
