Ja det ska ju handla om kultur på den här bloggen också. Eller närmare bestämt denna gång om kultur som yta över människans destruktiva natur. I en essä i DN argumenterar Tor Wennerberg utifrån en bok av Frans de Waal för att vi inte ska ställa människans "onda" natur mot dennas "goda" kultur. I Noam Chomskys efterföljd menar han att människans moral är medfödd.
De individer i jägar- och samlarsamhället som visade störst förmåga att samarbeta och hjälpa andra, reproducerade sig i mycket större utsträckning än de som såg till den egna nyttan enligt de Waal. Baksidan av detta var att människor på detta sätt var partiska för den egna gruppen, vilket stärkte solidariteten inåt men ökade fientligheten mot utomstående. Det här har motsagts av bland annat Peter Singer som menar att människorna tenderar att utvidga sin moraliska cirkel utanför den egna gruppen till att omfatta hela mänskligheten.
Det exempel som talar för kultur som fernissa är givetvis Tyskland, kulturfolket framför andra som sjönk ned i djupaste barbari under tolv intensiva år. Norbert Elias har studerat den tyska civilisationens bräcklighet i en bok som jag inte börjat läsa ännu men ska återkomma till. Nietzsche var i alla fall inne på liknande tankegångar när han gjorde åtskillnad mellan apolliniska och dionysiska driften, den förstnämnda klar och ren, den sistnämnda extatisk och formlös.
Bland de som hävdar att medfödd moral och språkförmåga leder till normlöshet tål detta att tänka på. Samtidigt är det värt att poängtera att det aldrig går att klara sig utan auktoriteter. Alla kan inte vara ironiker även om det är en rätt schysst syssla.
