Det verkligt lokala kan ibland säga väldigt mycket om det stora hela. I ett litet samhälle tre mil norr om Luleå anordnas sedan 1994 en skidtävling som kallas Ranrennet. Således har denna uppnått samma ålder som Stiftelsen Råne älvdal, vars början blev så tragisk i och med forsränningsolyckan detta år.
Besöksnäringen är vad stiftelsen valt att satsa på. Det finns också en ekonomisk förening, Malmens väg, med anknytning till älvdalen. Men vad jag kunde se då jag var och fiskade där i somras så är hela projektet dött. Inte bara [ädel]fisken lyste med sin frånvaro. Folktomt var det också. Någon vilja att ens kränga fiskekort fanns knappast. Om någon fiskepolis kommer, sa de på OK i Råneå, så säg till att du försökt köpa ett kort men att inget fanns. Sedan får du köpa ett på plats om tillfälle uppkommer. Onekligen något att påminna om för tjuvfiskare.
Så här ser det ut på många håll i glesbygd där goda viljor samlas för att försöka många gånger med tillhjälp av offentliga medel skapa utveckling. Inledningsvis går det bra men så tunnas engagemanget ut för att inte uppstå igen förrän nya friska pengar ger kraft åt nya projekt. Inom statsvetenskapen finns det ett udda ämne som kallas policyanalys där en del forskare bland annat ägnar sig åt att studera dylika fenomen, för att oftast bara komma till samma slutsatser som alla redan vet, dock utan konstruktiva rekommendationer.
I år tror jag Ranrennet drog mindre åkare än någonsin, delvis på grund av kylan. Men också på grund av att älvdalen är döende (åk upp till Mårdsel och titta hur det ser där ut en vacker sommarkväll). Kanske kan de malmfyndigheter som ett kanadensiskt bolag ska leta efter i Södra Prästholm ge en injektion till bygden. I så fall är det dags att börja fundera över om det inte är på sin plats att överge alla tankar om att det ska vara kul att bo på ett visst ställe istället för att det finns ett vitalt näringsliv på orten. Med andra ord att hänföra sådana idéer till kategorin idiotiskt flum.
