En dokumentär nyligen om (fi) var knappast avslöjande, utan snarare beklagande. Partiet? hade sågats sönder och samman framställdes det som redan innan valet. Därför valde programmakarna att göra en snäll vinkling av hela förloppet från uppkomst till valfiasko.
Ändå var det som kom fram rätt avslöjande. Flera av aktörerna verkar ha varit lesbiska utan preferenser åt det hållet. Icke-beblandning med karlar verkar istället ha utgångspunkten för deras läggning. Sedan var det historien med Ebba Witt-Brattström som Petra Östergren mycket riktigt påpekar tarvar ett eget program. Viktigast av allt kom en utländsk journalist med på ett möte med Gudrun Schyman: - Hur kommer det sig att det ni säger får så stor uppmärksamhet i Sverige? Det är ju redan känd kunskap.
Till detta kan läggas att "kunskapen" är en del av den svenska statsideologin. Av vilket följer att något feministiskt parti inte behövs. De som ändå valde att göra politisk satsning kan därför betecknas som en salig blandning av snedseglare, sysslolösa och personkränkta utan fast förankring inom det gängse organisationslivet.
Gudrun Schyman utgör kvintessensen av detta, och tidigt utnämnde jag (fi) till hennes eget parti, vänsterpartiet feministerna. Hon var också den enda av fiorna som klarade av anstormningen från kritiska journalister. Icke desto mindre är hon nu arbetslös, dock medlem i republikanska föreningen. I denna roll har hon hävdat att Pippi Långstrump borde sättas på kronan istället för kungen. Är det inte det som kallas anarki?
